Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

eftersträfva hvad Frankrike beträffar. Man bevittnar just i dessa dagar huru i detta samma Frankrike, som dock inom sig erbjuder en så ansenlig marknad, mäktiga industrier höja varningsrop emot de sträfvanden, som följdriktigt skulle leda dertill, att deras produkter i mer eller mindre mån utestängdes från andra länder, Huru mycket mera måste icke då industriidkarne i ett litet land, sådant som Sverge, vara angelägna om att främmande marknader må stå dem öppna? Det blir med hvar dag alltmer klart, att endast en i stor skala bedrifven tillverkning numera kan blifva lönande; men vår inhemska marknad är ensam för sig alldeles för inskränkt för att kunna förbruka alstren af en sådan. Endast om vi lyckas bereda oss afsättning i främmande länder, kan det blitva oss möjligt att bedrifva våra tillverkningar i det omfång, att vi blifva i stånd att tillgodogöra nyare tidens mekaniska hjelpmedel och tillämpa den grundsats om arbetsfördelning, som numera utgör ett oeftergifligt vilkor för en tillverkning till billigt pris. En fa brik, som producerar alitet af hvarje, såsom det heter, för att tillfredsställa en mängd olika behof, kan utan tvitvel åstadkomma utmärkta saker och vinna mycket anseende för sina tillverkningars beskaffenhet, men den skall svårligen kunna i afseende på priset uthärda täflan med andra etablisementer, som koncentrera sina krafter på en eller annan befatta sig med en dylik, för priset å deras icke kan förbruka så synnerligen stora qvantiteter af hvarje särskild artikel. Bereder man sig deremot, genom att vinna tillträde till större utländska marknader, tillfälle att kunna vid hvarje särskild fabrik tillverka i stor skala den eller de artiklar, som hvar och en anser sig företrädesvis kunna åstadkomma af utmärkt beskaffenhet, så skall man äfven kunna åstadkomma den till ett billigare pris och derigenom icke blott kunna med utsigt till framgång uppträda täflande på verldsmarknaden, utan på samma gång vinna en vida större trygghet mot att i eget land se sig undanträngd af konkurrenter, än som någonsin kan ernås genom skyddstullar. Men denna väg, som vår industri måste beträda om den skall kunna kraftigt och säkert utveckla sig, samt upphöra att vara en genom konstladt s. k. skydd uppdrifven ömtålig drifhusplanta, för hvars bestånd man darrar om den utsättes för en fläkt af konkurrensens friska lifsluft, denna väg, säga vi skulle för oss stängas om protektionisterna 1 Frankrike och annorstädes finge sin vilja fram och lyckades återuppföra de tuilbarrikader, med hvilka staterna förr afspärrat sig från hv -vandra, men hvilka de sista årtiondenas arbete lyckats till icke så obetydlig del nedrifva. En särskilq anledning att nu beröra detta vIStiga ämne ha vi funnit uti ett i GötePörgs Handelstidning infördt, från en svensk civilinpgeniör i Petersburg insändt upprop till de svenska industriidkarne, särdeles på bergs. handteringens område, att gripa sig an med kraft till att utveckla sina tillverkningar så att de må kunna uppträda på den ryska marknaden. Vi göra oss ett nöje att här återgifva detta upprop, så lydande: Svenskar, utropar brefskrifvaren, när ansen I tiden vara inne, att med lif och kraft börja bryta malmerna ur edra berg? Sverge har ju varit jernets land, men vakna vi ej ur vår dvala, skall detta beröm snart höra endast till traditionerna. Alla nationer hafva tagit stora steg framåt, men vi hafva nära nog stått stilla. Vi hafva till Ryssland blott 40 timmars resa, och Ryssland importerade under 1868 metallvaror för ej mindre än 17,865,000 silfverrubel, rå metall för 17,374,000, maskinerier för 16,321,000, summa 51!, millioner silfverrubel, eller närmare 134 millioner rdr rmt. Häraf kom på Sverges andel ej mer än några hundratusen rdr, under det att det lilla Finland, som till en del hemtar sina malmer från Sverge, hitsände för något öfver 2 millioner finska mark. Och dock finnas hos oss: ypperliga malmer, skogar, vattenfall och arbetskrafter samt — ett obetydligt afstånd till afsättningsorten! Är det, frågar brefskrifvaren, gamla fördomar möt detta land, som vållat detta förbiseende af Rysslands stora marknad? Glömmen dem, ty hvad hafva de att göra med industrien ? Börjen snart att hitsända edra produkter, och I skolen här finna god afsättning! Men det duger ej med några hundra tusen centner; flera bruk måste slå sig tillsammans och hitkomma med millioner centner, ty goda firmor finnas här, som säkert skulle gerna ingå dessa affärer. Men ett vilkor fordras derjemte: att jernet kan säljas billigt, och detta bör kunna ske om blott jernvägar byggas till och inom de trakter, hvarest källor finnas, som aldrig kunna utsina, källor till Sverges välstånd och framtid. Svenska jernet är utmärkt, det bestrider ingen, men dess priser äro ännu för höga; det är allmänna omdömet här. Med priser någorlunda i jemnbredd med England, skulle marknaden för Sverge vara gifven. . Man må ej tro, att Ryssland kan förse sig sjelf med jern för hela sitt behof. Ryssland skall hafva inom några år jernbanor till Asien, ja, ända till gränsen af Kina, och då eger det åt detta håll afsättning för allt jern landet kan sjelf producera, fre alltså nödsakadt att importera för eget ehof. Jernvägar finnas nu här färdiga till en längd af 700 svenska mil och inom 1872 års slut skall denna längd uppgå till 1100 mil, förutom banan till Asien, så att Pehofvet af jernvägsmateriel är ofantligt. Men vi måste lemna den till enahanda priser med England och Belgien, och hvarföre skulle vi ej kunna göra det? Ja, landsmän, låten ej edra bästa källor till välstånd och rikedom ligga obegagnade, ty intet fattas oss, blott vi hafva vilja och mod att anstränga oss. Det är nedslående för en svensk, att se de stora aflastningar, som hvarje dag här försiggå från de väldiga fartygen, men sällan eller aldrig se något från Sverge. rodukter menlig mångslöjd, emedan landet artikel och dritva tillverkningen af dem il stort. Men det är gifvet, att så länge våral fabriker arbeta blott för att fylla den inhemska marknadens behof, skola de nödgas I.