Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

såg dem, och i nästa minut stod han innanför vallen, med barnet hårdt tryckt till sitt hjerta, men utan att ens våga se på henne i denna förunderliga stund. Hon var den som först talade: Släpp mig ned och gif mig mina perlor, sade hon med klar, säker stämma, och då först såg han ett par mörkblå ögon, ett ljuft anlete, som en nyss utslagen vildros — Dollys, drag för drag. Han tryckte henne så hårdt intill sig i så mållös och öfvermäktig hänryckning, så att hon blef rädd och klagande upprepade: Släpp ned mig! Jag vill gå till min moder ! Ja, ja! Din moder! Din moder! Din moder! ropade han, utan att dock kunna förmå sig att släppa barnet; men då han såg hennes förskräckta blick, blef han också rädd att barnet skulle rycka sig ifrån honom, och tillade: Min ljufva älskling! Mitt barn! Ah! känner du mig icke? Men han ihågkom genast huru orimlig denna fråga var och försökte att tala med lugn: Hvad kallar man dig, min återfunna skatt? Jag är lilla Rayonette,, sade hon med mycken värdighet, och min moder säger att jag dessutom har ett långt vackert namn, som är mitt. Berangere... min Berangere... FDet är just det hon hviskar då jag om aftnarne somnar på hennes arm, sade barnet med en undrande blick, som snart byttes i en bönfallande: Oh, håll mig icke qvar,.. låt mig gå! Oh, låt mig gå! Moder, moder!! Mitt barn, min egen blomma, jag skall bära dig till henne! Oh, låt mig bära dig! ropade han, i sin ordning bedjande. Barn, en enda kyss åt din fader! och han ilade: till kapellet. De möttes af ett rop från Philip, som om han blifvit Befriad från en öutsäglig ångest;