Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

Hvad sässkildt beträffar Grängesberget, der mttömliga förråder finnas af 60 å 70 proc. ernmalm, med en brytningskostnad af i meleltal 9 öre, kommer frakten af malm till rövi att på jernvägen kosta (för 7!2 mil) omkring iu öre. Lägges dertill afgiften af 6 ;re, så blir grufveegarens hela utgift för att ryta och i midten af landet, vid en åt alla 1åll gående farled tillhandahålla malmen, inulles 26 öre. Zinkmalm exporteras redan nu och köres mil på axel till Nora mot 30 öre pr center; med en till 8 öre för hela vägen nedsatt rakt torde en grufveafgift af 8 öre pr center icke vara något att grufva sig öfver. Att den föreslagna afgiften från grufvorna, om här i Sverge är en nyhet, skulle vid örsta ögonkastet förefalla som en hård och billig beskattning, var icke så underligt. Emellertid bör det för alla dem, som så lifigt beklaga de stackars grufegarne, hvilka skola beskattas, vara lugnande att veta, att lessa sjelfva i allmänhet anse bördan ganska lräglig, och att de med Jätthet kunna uträkna i hvad mån densamma öfverväges af niuskningen i fraktkostnad. Hela summan af de föreslagna grufveafvifterna inom orten uppgår, beräknad efter malmbrytningen under de senare åren, ej till högre belopp än att den motsvarar ungefär en procents ränta å anläggningskostnaden för jernvägen. Alla dessa stora uppoffringar från ortens sida reducera sig, enligt hvad ofvan blifvit visadt, till upplåtelse af mark och timmer, i värde uppgående till högst 400,000 rdr, samt till en ringa afgift, fördelad på 10 år och utgående endast i den mån, som egaren af de i orten befintliga grufvor finna sig med fördel kunna tillgodogöra dessa. Ju mera malm som kan brytas, desto större blir fördelen å ömse sidor, och detta torde väl ej böra anses som något förtryck för den inhemska industrien. Insändaren vågar hoppas, att af hvad som nu blifvit framstäldt, skall tydligen finnas: att den för ifrågavarande företag uppgjorda plan ingalunda afser att genom anlitande af den högsta möjliga frakt — hvaremot i alla händelser K. M:ts pröfning bör innebära ett korrektiv — verka tryckande eller förlamande på rörelsen; utan tvertom att den har för ändamål att genom ytterst låga frakter, åtminstone för alla bergverksprodukter, framkalla ett tillgodogörande i stort af de rika mineraliska tillgångarne i orten, och att banans förmåga att lemna afkastning måste blifva beroende af industriens utveckling derinom. Insändaren vågar också uttala den öfvertygelse, att det nu omhandlade företaget hvilar på en sund och naturlig basis. Det är första gången som det på allvar ifrågasättes, att ett så vidtomfattande arbete,som en 9 mils jernväg skall kunna utföras utan statsbidrag och hvilande endast på egna resurser; och utan att yttra något om de hittills anlagda eller föreslagna jernvägarne i vårt land och det system, som dervid blifvit följdt, vågar insändaren tro, att de flesta, som vilja tänka litet närmare på saken, skola instämma i den åsigt, att det vore en lycka för landet, om dess särskilda orter egde inom sig sådana materiela tillgångar, att ensamt på dessas framtida tillgodogörande kunde grundas sådana företag, som ovilkorligen skola hafva till följd deras kraftiga utveckling och både ortens och landets lyftning. Slutligen vill ins., med anledning af hvad som uti artikeln i Attonbladet och iden dertill hörande not yttras om den splendida middagen på Ludvika och dess inflytande på åsigterna derstädes, meddela ur fullkomligt säker källa, att denna middag icke var tillstäld af de personer, hvilka betecknas såsom några till orten atfsända ombud,, och att dessa ombud hvarken deltogo i sjelfoa middagen eller i den öfverläggning rörande jernvigsförslaget, hvilken efter middagen hölls mellan de talrikt församlade ledamöterna af Ludvika och Norrbärkes kommuner, utan först efter denna öfverläggnings slut fingo sig resultatet meddeladt. tockbolm den 23 Nov. 1869. G. F. Red. ansr sig med anledning af förestående genmäle blott böra bifoga några få ord. Ios. har alldeles rätt deri, att våra anmärkningar varit riktade mot regerivgens tillgöranden i saken, ej mot koncessionärernas. Vi förundra oss nemligen på intet sätt öfver, att enskilde söka draga största möjliga fördelar af en affär på hvilken de ämna inlåta sig. Vi ha till och med ej klandrat beviljandet af koncession i och för sig, ehuruväl det förundrat oss, dels att den blifvit meddelad just då riksdagen afregeringen begärt en allmän utredning af frågan om enskilda jernvägsanläggningar samt tydligt nog gifvit tillkänna sin afsigt att i främsta rummet vilja understödja bergslagsbanor, dels ock att regeringen beviljat koncession på en bana Frövi—Ludvika, hvilken utgör blott en del af den bana Frövi—Falun, om hvars nytta för utvecklingen af vår jernhandtering allmänna meningen blifvit alltmer ense, men hvars åstadkommande numera kan blifva i väsendtlig mån beroende af ett utländskt bolags godtfinnande, ty vi finna i koncessionen inga förpligtelser ålagda Frövi—Ludvika-banpans egare med afseende å deras förhållande till en tilläfventyrs af någon annan åvägabragt fortsättmng af banan norrut. Vära anmärkningar ha hufvudsakligen varit riktade mot vilkoren för koncessionen, i det vi funnit aomärkningsvärdt, att koncessionärerna fått en nog rundelig tid på sig att operera med sin koncession, utan att ha åtagit sig nåsvon den rinsaste förpligtelse, och att de