Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

herrns tisane. Se, de elaka soldaterna ha förstört alla gångstigar, och jag rullade ned och slet sönder min klädning, och tappade perlbandet, men blif icke ond, moder kär, ty gode herrn plockade upp perlorna, och bar mig uppför vallen. Vallen! utbrast Eustacie med ett skri af fasa, då bon ändtligen fattade barnets ord. Ah! Icke underligt! Väl måtte din fara kalla hit din faders ande! och hon tryckte den lilla häftigt i sina armar, hviskande: Lofvad och prisad vare Gud! Oh, min dyra älskling Och Han sände denna välsignade ande för att rädda dig? Och vill du knyta igen min klädning och får jag lägga blommorna i soppan? pladdrade Rayonette, Och hvarföre kysste han mig och höll mig så hårdt i famnen, och huru kunde han veta hvad det är du säger till mig ionan vi somna ? Eustacie slöt henne ännu närmare intill sig med en rysning halft af fasa, halft af glädje, och Philip, som blott hört ett och annat ord, men trodde sig förstå huru hon skulle vara till mods, vågade tala henne till: Madame... Som rörd af en elektrisk stöt, sprang Eustacie upp återkallad till ögonblickets kraf, gick fram till honom och sade: Önskar ni någonting, min herre? Förlåt den som nyss sett en ande från en annan verld — kallad hit genom sitt barns fara. Och den förvirrade, häpna blicken kom tillbaka. Ande! upprepade Philip. Nej, min fru, det var han sjelf. Ack! Och ni är den vi så länge sökt, och detta söta barn — ingen under att hon liknar Dolly! Hvem? — Hvad?, sade Eustacie och tryckte händerna hårdt mot sin panna, som ville hön hålla sitt förstånd qvar, Täla —