Aftonbladet – 25 november 1869, sida 2

men innan ett ord hunnit vexlas, störtade Vår Fru af Hoppet in i koret, ropande: Icke der... hon är icke... men då hon såg barnet i en främlings armar, räckte hon ut sina egna, och utbrast: Ah! är hon skadad, min engell Oskadad, Eustacie! Värt barn är oskadadt! sade Berenger med ett ångestfullt bemödande att vara lugn, men för ögonblicket voro alla hennes tankar upptagna af barnet och för att efterse att hon verkligen var alldeles fri från skador, att honhvarken hörde eller såg någonting annat. Eustacie,, sade han och lade handen på hennes arm. Hon spratt till och såg förskräckt på honom. Eustacie... hustru! Känner du icke igen mig? Ack! jag glömde huru förändrad jag är! Du... du... flämtade hon, alldeles förvirrad, orörlig, som förvandlad till sten, och ehuru i samma ögonblick ett skarpt kanonskott skakade murarne och beströdde Philips bädd med mörkröda fragmenter af S:t Johannes klädning, skulle dock ingen af dem hafva märkt det, om ej Eumfrey i samma ögonblick rusat in och ropat: De komma öfver oss som helvetesandar, herrel Berenger strök med handen öfver pannan. Du skall känna mig igen, när — om jag kommer åter, min högtälskade,, sade han. Om ej; låt oss dock tacka Gud! Philip, till dig anförtror jag dem. Och med en kyss på denna bleka, kalla, nästan iskalia panna, ilade han bort. Ett ögonblicks fullkomlig stillhet rådde; Eustacie sjönk ned på stengolfvet i koret, och barnet bröt förtrollningen, genom att fästa hennes uppmärksamhet på blommorna: Möder, här äro Blömmörna till den sjuka