Aftonbladet – 24 november 1869, sida 3

ull fullständig social rum och han blivit Ja-l gad ut ur det civiliserade samhället,. Denna brottsliga hemlighet omgaf honom allt mer och mer med sin trollmakt, på samma gång den fylde hans själ med ånger och ängslan, och hans vänner, som sågo den själsängest, hvari han sväfvade, gjorde allt för att förmå honom gifta sig, i hopp om att äktenskapet skulle ba ett välgörande inflytande på honom. Byron gaf etter för sina vänners föreställningar, och i ett ögonblick af hänsynslös förtviflan satte han sig ned och skref friarebref till två fruntimmer. Det ena svarade nej,, det andra sade ja — det var miss Millbauk, som nu fritt och öppet tillstod sin kärlek till honom och gaf honom sin hand och sitt hjerta,. Byron hade sändt henne brefvet utan att vänta ett sådant svar derpå; nu blef hans egenkärlek smickrad genom det företräde, som lemnades honom af en vacker och begåfvad dam, hvilken under; de senaste åren afvisat fem eller sex gifter. målsanbud. Inför verlden spelade han rollen af en lycklig fästman, under det han i sitt inre dolde den fruktansvärda hemligheten om sitt brott. Dock märkte miss Millbank snart, att det var något, som tyngde honom; hon tillbjöd honom i ett samtal raellan fyra ögon att bryta deras förbindelse, ifall det var den som tryckte hans själ, men då han lugnade henne med försäkringar om motsatsen, talte hon icke vidare till honom om denna sak. Bröllopsdagen kom. Byron stod inför altaret med sin unga oskyldiga brud. Osynliga makter hviskade 1 hans öron påminnelser om hans brott. I vagnen, som förde det unga paret till dess hem, fingo slutligen hans qval luft i följande utrop: Ni borde räddat mig från detta, min fru! Ni hade allt i er makt då jag första gången anhöll om er hand. Då kunde ni ha gjort mig till hvad ni velat; men nu skall ni komma att förstå, att ni gift er med en djefvul! Den unga makan ryste vid dessa ord, hvars mening bon först icke förstod: men det blef inom kort klart för henne, att det var samveis-! qval, hvarunder hans själ våndades, och att ban icke hade någon kärlek att skänka henne till gengäld för en kärlek, som var , redo att göra och våga allt för honom. Andtligen kom det ögonblick, då hon förstod allt så! klart, att hon ej kunde hysa något tvifvel om sakens verklighet. Lady Byron såg det verkliga djupet af den skändilighetens afgrund, som hennes äktenskap var bestämdt att öfverskyla, och hon förstod nu, att hon skulle vara ett förkläde för och medbrottslig i denna infami De flesta qvinnor skulle! ha flytt bort från sådan gräslighet, men icke så den englalika lady Byron: — då hop. pet slocknade i hennes hjerta, reste sig i stället, starkare, renare och klarare, den odödliga art af kärlek, som Gud känner för syndare, den kärlek, om hvilken Jesus sagt, att den känner mera för en vilsekommen än för de nio och nitio, hvilka icke vikit af från vägen. Hon egnade sig nu i två års tid (!) åt ett omvändelseverk; under dagliga strider kämpade hon mot de sofismer, hvarmed Byron syntes bemantla sitt brott; hon anropade hans bättre natur, hon tiggde och bad honom omvända och bättra sig, men hon skördade blott förföljelse och hat — omvändelsens frukt kunde hon icke bringa till mognad. Då fann hon den sista utvägen: hon vilie ha sin make förklarad för vansinnig. Åfven härvidlag har den ädla qvinnan — säger fru Beecher Stowe — blifvit misskänd, och verlden har på ett skamligt sätt tolkat detta bevis på hennes rena och uppoffrande kärlek. Då nu Byron ändtligen uppfordrade henne att lemna hans hus, så snart hennes helsa efter deras enda barns födelse tillät detta, beslöt hon sig med tungt hjerta för detta steg, så mycket mer som läkarne menade, att en kort skilsmessa skulle verka välgörande på Byrons själstillstånd För sista gången beträdde hon sin mans rum, hvarest han satt med deltagerskan i hans synder,. Byron, jag kommer för att säga farvälv, sade hon och räckte sin hand mot honom. Byron drog sin hand tillbaka, betraktade de två qvinnorna med ett afgrundsleende och sade: När månne vi tre skola mötas igen? I himlen, hoppas jag!, var lady Byrons fromma svar. Sådan är i korthet fru Beecher Stowes sanna berättelse om lady Byronx. Den har å ena sidan tillräckligt af den moderna sensationsromanens onaturligheter och brott för att verka spännande, å andra sidan har den tillräckligt af belgongloria för att verka rörande; men då berättelsen ej skall vara någon roman, utan gifva sig ut för att vara pålitliga upplysningar om en bistorisk personlighet, så måste man äfven betrakta den från en tredje sida, man maste undersöka om den är sann. När vi se efter hvarpå fru Beecher Stowe stöder sin framställnirg, öfverraskas vi törst och främst af den i litteraturhistorien nästan exempellösa, af såväl amerikanska och en gelska som tyska pressen (se bland annat en uppsats af Max Schlesinger i Kölvische Zeitung n:r 254—56) obarmhertigt fördömda lättfärdighet, hvarmed författarinnan besudlar en stor mans minne. Hennes berättelse är — säger hon — återgifvandet af ett samtal, som hon för tretton år sedan haft med pumera aflidna lady Byron. Det var då fråga om att utgifva en godtköpsupplaga af Byrons arbeten, och i sitt fromma bekymmer öfver det gift, som genom en sådan upplaga skulle utspridas bland den stora allmänheten, skickade lady Byron bud efter en godtköpsupplaga af väninna, fru Beecher Stowe, för att med henne bilda en synod, hvilken skulle rådgöra på hvad sätt man skulle rädda samhället från den hotande faran. Den dygdädla engelskan berättade för den dygdädla amerikanskan den upprörande historia, som ofvan relaterats, och utbad sig hennes betänkande öfver hvilka mått och steg borde vidtagas för att neutralisera Byrons stora inflytande på de svaga själarne. Fru Beecher Stowes beskrifning öfver lady Byron har föllkomligt karakteren af fjoskig tillbedjan. Att tala med henne, säger hon, tyckes mig nästan vara detsamma som att tala med en af fullkomligbetens andar, och hennes ord och handlingar syntes mera likna ett heligt väsendes, som lösts ur jordens fjettrar, än en vanlig dödligs Då derför lady Byron med en — i sin amerik ska mL S Dr NR Ht rn I GS I DD AM, MD I Do ög Ar PT NH AMP LITA OM OA EP rr OÖO KH FA BV AA, Pr rt et ART PA AM YO -— —— mm — pp ft JO KK AA DR AO AG IP Ah ee rt pr dd AD PM Fr DM ss r—fell Lr — mA mA LR MR el Ar et fd a HÅ MA DD DD PAN AA OR HÖ KA AA AA KR OO O EPA At IN