Aftonbladet – 24 november 1869, sida 3

teckning af Byron som helst skulle kunnat upplysa henne om, att äktenskapsskilnaden egde rum tretton månader efter bröllopet. Det är så godt att först som sist nämna den person, med hvilken Byron af den amerikanska författarinnan beskylles för att ha stått i otillåtlig förbindelse — det är hans halfsyster, lady Augusta Leigh. Vi påminna ett ögonblick om Byrons npågot invecklade familjförhållanden. Hans fader, kapten Byron, var i sitt första äktenskap gift med lady Conyers, markisen af Carmarthens frånskilda hustru, hvilken efter många galanta äfventyr rymde från sin man af kärlek till den vackre kapten Byron. Hon blef, som sagdt, gift med honom och födde honom dottern Augusta. Dfter hennes död gifte kapten Byron om sig med miss Catherine Gordon, med hvilken han hade sonen George, den odödlige skalden, Utan att fästa oss vid hvad en insändare till Times påpekat, att nemligen lady Conyers-Byron äfven i sitt andra äktenskap var så lätt på tråden, att möjligtvis, ja, nästan rimligtvis intet blodsförvandtskap varit mellan de båda halfsyskonen, fästa vi uppmärksamheten på de vittnesbörd, lady sugustas närmaste bekanta aflagt om henne. Hon var fem år äldre än Byron, hvilken blott var nitton är, då hon 1807 gifte sig med öfverste Leigh. Hon var icke vacker, men lefde i det lyckligaste och bästa äktenskap med sin man, hvilken hon skänkte sju barn. Det är med henne, som Byron skolat lefvat i en brottslig förbindelse, hvilken till och med, enligt fru Beecher Stowes berättelse, skall ha burit frukt: ett barn med synnerligt abnorna böjelser för det onda, hvilket barn den alltuppoffrande lady Byron tog till sig och uppfostrade. Förhållandet mellan Byron och Augusta skulle ha uppstått efter och såsom en följd at hans första, tillbakavisade frieri, således år 1813, och upphört dä han lemnade England, således år 1816. Barnet skulle således ba födts under tiden mellan dessa år, men i så fall skulle det väl ha betraktats såsom öfverste Leighs barn och således ej kunnat utan hans tillåtelse öfverlemnas åt någon annan att vårdas och uppfostras; och om man antager stt lady Augusta varit skyldig till det brott, för hvilket hon nu af fru Beecher Stowe anklagas, är det icke godt att utgrunda hvarföre hon då icke dolde det under den äktenskapliga täckmanteln, utan tvärtom konstaterat äktenskapsbrottet för sin man, genom att anförtro barnet åt en annan — lady Byron, hennes älskares hustru. Orimligheten ökas genom det påstående af fra Beecher Stowe, att Byron gift sig blott för att under skyddet af sitt äktenskap fortsätta det naturvidriga förhållande, som egde rum mellan honom och hans syster och hvilket redan medfört fara för hans rykte och existens. För en vanlig betraktare tyckes det som om han genom ett dylikt steg haft allt att förlora, men intet att vinna, i det han nemligen inom sin krets drog en iaktta gerska, hvilken kunde blifva ett farligt vittne — något som lady Byron, enligt fru Beecher Stowes berättelse — också blef; icke destomindre var Byron, enligt samma berättelse, så litet bekymrad öfver att det farliga vapen, hans maka fått i sina händer, skulle användas mot honom, att han dagligen pinade och plågade henne och till slut uppfordrade henne att lemna sitt hus. Hans förra fruktan för en upptäckt måste ha aflösts af ett märkvärdigt lugn, sedan han sålunda med hån kört bort från sig det enda vittnet om sin gräsliga förbrytelse, och den i sin innersta själ förnärmade makan måste minst sagdt varit en engel, då hon icke lemnade Byrons boning, utan att först kasta en afskedsblick få sin djefvulske make och deltagerskan i ans brott, och uppkallade sin strax derefter födda dotter ek Augusta ). Men — säger fru Beecher Stowe — hvilket var det första arbete, Byron skref sedan han lemnat England efter skilsmessen från sin hustru? Var det icke Manfred? Och handlar denna dikt icke om en otillåten kärlek mellan bror och syster? Så otroligt det låter, är detta bevis verkligen ett af fru Beecher Stowes hufvudargumenter; men det är olyckligtvis af samma art, som det förut omtalade, om afsigten med äktenskapet: det har den besynnerliga egenskapen att bevisa motsatsen af hvad som skulle visas. Kan det finnas något löjligare och orimligare äp den förmodan, att Byron, fördrifven från fosterlandet af opinionens fördömande och med samvetsqval och ånger öfver det begångna brottet samt fruktan för dess följder, skulle begagna första tillfälle att i ett skaldestycke omtala det och just vända uppmärksamheten på hvad som för honom vore det angelägnaste att hålla doldt, och detta just vid den tidpunkt då alla Englands skandalhungriga manliga och qvinliga sladdrare efterspanade äfven den ringaste orsak till skilsmessan mellan honom och hans hustru. Och hvad är öfverhufvud orimligare än denna teori om en direkt afspegling af en skalds lif i hvarenda rad af hans dikter — en teori, enligt hvilken Shakspeere, som skrifvit Othellop, Macbeth och Richard III, måste varit ett odjur af lidelsefullhet, äregirighet och uselbet! Och hvad är mera obilligt än den Beecher Stoweska kritikmetoden, som antager alla skildringar af det onda i Byrons skrifter för en bild af honom sjelf, men deremot betraktar framställningen af det ädla och goda såsom lögn och förfalskning? Hvarföre skall Byron betraktas såsom en Childe Harold utan dennes sedlighetskäpsla, en Conrad utan dennes tapperhet, en Don Juan utan dennes många sannt ridderliga egenskaper? Hvarför skall dialogen i Manfred dissikeras för att Jempa bevis på en brottslig kärlek, när vi ha verser från Byron till Avgusta sådana som: Though human, thou didst not deceive me, Though woman, thou didst not forsake, Though loved, thou forborest to grieve me, Though slanderd, thou never couldst shake, — Though trusted, thou didst not disclaim me, Though parted, it was not to fly, Though watchfull, twas not to defame me, Nor mute, that the world might belie. From the wreck of the past, which hath perishd, Thus much I at least may recall, oo It hath taught me tbat what I most cherishd Deserved to the dearest of all; Tn tha dosert a fonntain is snringing. ter sin makes älskarinna: