Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

För några år sedan väckte en tilldragelse vid Upsala universitet ett smärtsamt deltagande derstädes och å andra orter. En ung student, som med framgång egnat sig åt naturvetenskapliga studier, afhände sig lifvet medelst förgiftning. Ett hypokondriskt lynne, i förening med enskilda motgångar, hade — såsom hans närmaste umgängesvänner trodde sig veta — hos honom alstrat den dystra hopplöshet, som bragt till mognad hans hemska beslut. Redan började emellertid uppmärksamheten åter vända sig bort från den för tidigt öppnade grafven, då tidningen Wäktaren framkastade den öfverraskande förmodan, att den unge mannens sjelfmord föranledts genom studiet af — den Boströmska filosofien. Denna filosofi, isynnerhet vissa af dess satser, hade kort förut varit nära nog ett samtalsämne för dagen genom professor Boströms skarpa uppträdande mot en af ortodoxiens älsklingsdogmer: helvetesläran. Teologer och prester märkte granneligen, att en af dlärans grundpelare börjat luta till fall; Teologisk Tidskrift och Wäktaren stredo derföre manligen, såsom för altare och härd, för läran om den eviga osaligheten.. Såsom en trumf i spelet sökte Wäktaren skaffa gehör åt ofvan anförda, för den fromma tidningens ståndpunkt betecknande insinuation om Upsalafilosofiens mördande inflytande på den studerande ungdomen. En af Boströms yngre lärjungar, sjelf akademisk lärare i filosofi, och hvilken tillika stått i flerårig beröring med den omnämnda studenten, insände emellertid till Wäktaren en protest mot tidningens yttranden i ämnet, bifogande den upplysningen, att den hädangångne aldrig sysselsatt sig med studiam at den Boströmska filosofien, utan tvärtom varit så godt som alldeles obekant med densamma. Man skulle nu föreställt sig, att Wäktaren bort känna sig manad återtaga sitt förhastade påstående; men långt derifrån! Hvad Wäktaren sagt kunde ej vara osanning, och den så välgrundade asjelftmordsanledningen vidhölls så godt sig göra lät. Vi hafva erinrat om denna lilla episod ur Wäktarens mångåriga fejd mot otroni vårt land för att fästa uppmärksamhet på en mycket framstående egenskap hos tidningen för stat och kyrka. Denna egenskap är den under alla skiften bestående ihålligheten. Wäktaren hör, ej till. dem som, såsom det heter, låter tala med sig; han är en mästare i konsten att slå döförat tillv; han är en bland de många, hvilka, för att begagna skriftens ord, hafva öron, men höra intet, ögon, men se intet,. Väl stöter han ganska ofta i trumpeten, men liknar aldrig en oviss basun. Religiösa revolutioner hafva gått fram genom vårt århundrade, men den konservativa kyrklighetens organ har ingenting lärt och ingenting glömt. Ännu i dag fortsätter han, ifrigare än någonsin, sin otacksamma roll-inom svenska pressen: att ropa ve öfver tidens ondska och söka bringa i misskredit hvarje idrott i det sannas och godas tjenst, som tyckes gå ett steg vid sidan om den Augsburgiska bekännelsen eller katekesen. Samma anda, som lifvade den kristligt sinnade tidningen, när hon för några år sedan fann på att göra den Boströmska filosofien ansvarig för ett-begånget sjelfmord, talar ännu i dag ur Wäktarens spalter. Följande godbit ur ett af de senaste nnmren af tidningen må derom lemna intyg. en uppsats med öfverskrift Om anledninJen till de många morden läser man i Wiäkaren följande: