Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

bädden. Men hon är der i alla fall, och tjugu säckar vin skulle ej så kunnat hålla folket vid godt mod som hennes närvaro. aeOch den lilla, den hvita elfvan, är hon der också De säga att det är en ande, en bortbyting, som ej kan uthärda att komma inom en kyrkodörr, men flög ut ur le Moustier i Montauban, i skepnad af en hvit svan, midt under predikan. aDet vet jag icke; jag vet bara att jag sett henne sofva som en liten mullvad under både predikan och psalmen och hela gudstjensten i Pont-de-Dronne. Follette må hon vara, men då tillhör hon ljusalfernas eller månandarnas slägte. aJa, och de säga att ingen kula kan såra henne, och att ingen fästning der hon är kan blifva tagen, svarade soldaten. Ja, den italienske krämaren, densamme som hertigen sedan låtit hänga, sålde silfverkulor till långe Gilles och uppnäsige Pierre, och de hafva svurit att vid första tillfälle den ena eller den andra skall taga hennes lif. Allt detta talades i Berengers omedelbara närhet, men han fästade icke något afseende dervid, i sin ifver att påskynda uppbrottet. Inom mindre än en timma voro de åter på väg till Pontde-Dronne, men huru han skyndade, var det ej förrän dagen derpå vid middagstiden, som han kom fram till en vidsträckt dal, hvarigenom flöt en flod, öfver hvilken ledde en hög, smal brygga, hvilande på tre spetsiga båghvalt. En mycket gammal byggnad af röd tegelsten, som såg ut för hvad den också var, ett kloster, förändradt till fästning — stod på den närmaste eller norra sidan, och från vakttornet svajade ett banår med hertigens vapen. Högre upp i dalen hördes ett olycksbådande sorl, moln af rök och damm höjde sig, och terna, som kände till trakten, minade ätt de kommit just i rätta