Aftonbladet – 23 november 1869, sida 2

kan det ej finnas hvarken associationer -ter nyttiga företag eller möten, intet spår al detta pffentliga lif, som så oaflåtligt är i rörelse i Englands städer. Men i provinsstäderna eller, rättare sagdt, öfver dem finnes någonting, som aldrig förändras eller rör sig ur fläcken, nen som det oaktadt aldrig slumrar in: det ir den katolska kyrkan, hvilken der är mycet mäktigare än i de verkliga landtdistrikerna. Den katolska kyrkans makt har i omring trettio år varit i tillväxt, och presteras inflytande har förunderligt ökats under lenna period just bland detta högre eller ägre borgerskap, hvilket fordom, så beslutamt hade befriat sig från katolicismens werravälde. Nu för tiden betraktas det i orovinslifvet såsom ett fel eller en skandal cke blott att stå i opposition till kyrkan, tan till och med att icke vara bland hennes vänner och anhängare; häraf förökandet af presterskapets rikedom. Hvad beträffar orsaken till denna stora förändring i katolicismens moraliska och sociala ställning i Frankrike, förklarade talaren den vara att söka i politiska skäl; ty, tvärtemot hvad som vill synas, har den politiska frågan länge beherrskat alla andra. Under Ludvig Filips regering lät statens välbekanta likgiltighet för syrkan sakerna gå sin naturliga gång, och som då ett stort antal personer, tillhörande nedelklassen, icke längre behöfde frukta det wistokratiska eller klerikala inflytandet, återvände de till religionen eller sökte efterapa ideln genom att visa sig välvilligt stämda mot kyrkan. Men den rörelse, som mest afgjordt dragit de högre och medelklasserna till kyrkan, var len, som hade sitt upphof i den harm och ruktan, som Februarirevolutionen 1848 och den hotande socialismen ingåfvo de konservative. Det är den konservativa reaktionen mot socialismen, som haft största andelen i let klerikala inflytandets återupplifvande i Frankrike; dessa katolska tänkesätt ha så ifligt eggats af de händelser, som timat i talien, och genom de faror, för hvilka påfvelömet varit utsatt, att kejsaren varit nödsakad att hejda sig och öfvergifva eller uppskjuta sina planer om den verldsliga maktens afskaffande eller omskapande. Men på samma sätt som de konservativa klasserna ha blifvit återförda till katolska tendenser, ha de revolutionära klasserna och i allmänhet det demokratiska partiet åter börjat såsom fordom betrakta den katolska kyrkan såsom sin mäktigaste och argaste fiende. Den gamla fejden mellan revolutionen och den katolska kyrkan har blossat upp igen, och aldrig har den varit så våldsam som i våra dagar. Det är nu en regel och nästan en patriotisk skyldighet bland demokraterna att i testamente förbjuda de religiösa ceremonier vid begrafningen, hvilka i de katolska länderna äro så vigtiga i allmänhetens ögon. Således skulle den katolska kyrkan, trots hennes moraliska och materiella framsteg bland de konservativa klasserna, råka i fara, om en ny revolution utbröte. Hennes bästa utväg är således, att vara skild från staten samt att bli fri och ej aflönad. Men det är också fara värdt, att hon, åtminstone för ett ögoblick, skall behandlas såsom allmän fiende, icke i fråga om hennes medlemmar, men beträffande hennes privilegier och egodelar. Denna kyrka utgör en sammansättning af moralisk storhet och moralisk uselhet; och när man betraktar henne på nära håll, är det lätt att förstå den beundran och tillgifvenhet lika väl som det hat, hon ingifver. Hon fordrar af sina tjenare en försakelse, som man kan anse ötverskrida mensklighetens vanliga jemnmått. Det var längesedan, som Pascal sade, att då vi bemöda oss att likna englarne, äfventyra vi att nedsjunka under jemnhöjd med djuren. Emellertid befinnes någon gång denna idealiska godhet, denna ötvermenskliga försakelse förverkligad i den katolska kyrkan, och då öfverraskar och fängslar denna moraliska skönhet till och med de mest upp lysta sinnen. När en fattig sockenprest i ett landtdistrikt arbetar för sin hjord i den största fattigdom med en lugna omsorg, en tyst menniskokärlek, fullkomligt utblottad på allt, som kan förljufva och mildra det menskliga lifvets börda, när han kommit derhän att lefva endast och allenast för sin nästa och alldeles icke för sig sjelf, begripa vi, att den naturliga dygdens och den menskliga yodhetens gränser öfverskridits, emedan försakelse, när allt kommer omkring, är det verkliga och särskilda privilegiet för värt Jlägte i denna verlden, och vi, ju längre hon vår, desto mera närma oss till denna hemishetsfulla fallkomlighet, som vi dunkelt sänna vara vårt mål. Kyrkan bibehåller ännu sin styrka i Frankrike, emedan presterskapets uppförande i allmänhet är godt, emedan qvinnorna, hvilka i Frankrike ega stort socialt inflytande, till en stor del äro mycket fästa vid kyrkan och ifven emedan de kristliga och naturliga dyglerna, identifierade, såsom de äro; med relisionen, omgifva och stöda den katolska kyrsan likasom murgrönan, som med en skydlande ihärdighet fäster sig vid de förfalina wusen. I Frankrike är förändring från en form af rosbekännelse till en annan mycket svår, medan de teologiska frågorna kommit ur sigte och religionen i detta land mera består religiösa känslor än en bestämd och fast unslutning till några vissa trosartiklar. Talaren vänder sig nu med sina betrakelser till Paris. I fråga om revolutioner inser han Paris välde öfver landet i dylika