Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

ningar aflefnadsförhållanden: en fråga inuti ett ämne, som är mensklighetens högsta ange lägenhet. Redan för att skydda sig mot inre förebråelse att hafva, genom oförväget åsidosättande af möjliga utvägar till inhemtande af nödiga upplysningar i det stora ämnet, ställt sig i äfventyr att begå svåra misstag om folkets verkliga behof och önskningar, måste det vara angeläget att af dem, hvilka i laglig ordning skola uppträda såsom svenska kyrkans representanter, erfara ett omdöme i den vigtiga frågan om behofvet och lämpligheten af en förkastelse af den lag, hvarmed man sökt bevara den religiösa troslära, det närvarande slägtet tagit i arf från sina fäder, till hvilka den under seklernas längd småningom gått i arf, — sökt att skydda den för familjen och staten dyrbara religiösa friden mot de mängahanda konstgrepp af lockelser och förledanden, med hvilka, såsom häfderna nogsamt visat, en för sina både andliga och verldsliga syften städse vaksam och beräknande, mot främmande trosbekännare föga fördragsam lära förstått att inkräkta och vidga sig inom nya områden. Kyrkan och staten äro med hvarandra så införlifvade inrättningar, att lagstiftningen för kyrkan icke kan ske utan sammanhang med och i nära beroende af lagstiftningen för staten, hvars inrättning icke kan ske eller fortgå med sammanhällniog af menniskor i allmänhet, sådane de borde vara, utan sådane de i verkligheten äro. Hvarken för kyrkan eller för staten kunna lagar stiftas blott efter allmänna teoretiska grunier; de måste vara lämpade efter befintliga förhållanden, af hvilkas beskaffenhet beror, huruvida nya lagar skola komma att ega verkniogar i den riktning, som i de teoretiska grunderna afses och förväntas. Likasom det är anmärkt, att i naturens rike små lagar stundom lägga sig i vägen för de stora, kan det ock i statens ordning mången gång inträffa, att såsom hinder för skyndsam tillämpniog af en stor allmävgiltig grundsats framstår till och med en mängd af särskilda, sins emellan samverkande förhållanden, hvilkas tillvarelse och inflytande på den allmänna ordningen lagstiftaren icke får förbise. — Jag kan ingalunda bekänna mig till den hos oss ofta offentligen uttalade mening, att vid stiftandet af 1809 års regeringsform skulle, medelst 16 deruti, hafva gitvits en försäkran om rubbning af de lagar, som hindrade religiorsfriheten, hvadan nu skulle vara fråga endast om verkställighet af denna, under mera än ett halft århundrade icke uppfylda försäkran. Den omständighet att grundlagens stiftare, vid utstakande af den makt, som skulie konungen tillkomma, uti omförmälda 16 uttryckt den regel, att konungen icke egde någon godtycklig makt öfver den enskildes person och egendom, utan skulle låta hvar och en -tillgodonjuta lagens skydd, så att, bland annat, konungen icke skulle tvinga nägons samvete, utan låta honom ostörd förblifva vid den religion, hvartill ban i kraft af de uti detta ämne gällande lagar egde att sig bekänna: — detta förhållande har blifvit uttydt derhän, som skulle lagstiftarne i de till regeringsformen hörande ämnen hafva inblandat den uti kyrkolagen och missgerningsbalken upptagna frågan om förbud för affall från landets antagna religion samt dervid ogillat, men dock icke rättat, hvad samma lagar i detta ämne stadgade. Den fråga, som enligt det remitterade lagförslaget skulle nu erhålla sin lösning, ankommer på lagstiftningens fria bestämmande, icke bundet af någon i sjelfva konstitutionen utstakad grund. — Inrättningen af en särskild representation för svenska kyrkan, försedd med makt att förkasta hvad de till riksdag församlade representanter besluta angående stiftande eller lrande af kyrkolag, anvisar otvunget den förutsättning, att den förra myndigheten, representationen för svenska kyrkan, kan vara vald med mera bestämd hänsigt till det för sådant kall särskildt nödiga mått af sakkunskap och säkrare utbildadt omdöme i kyrkoväsendet samt erfarenhet i det religiösa samfundslifvets företeelser inom vårt land, än som vid valet af representation för de mångskiftande öfriga statsangelägenheterna kunde hos valmännen företrädesvis vara den vägledande. Jag för min del tror mig visa endast skyldig aktning för denna anstalt i vår statsinrättning, likasom för mitt embetes stränga anspråk på varsamhet i de omdömen jag deruti uttalar, då jag bärmed öppet erkänner min afgjorda obenägenhet att våga ett omdöme i förevarande ämne, innan jag af ett yttrande jemväl från svenska kyrkans representation vunnit ledning för min uppfattning af den fråga, hvaruti jag icke gerna litar endast på min enskilda, i följd af min lefnadsställning temligen begränsade erfarenhet inom allmänna folklifvet, — den frågan: råder verkligen i allmänhet hos I svenska folket någon obelåtenhet med verkningarne af nuvarande lagstiftning i detta ämne Joch någon önskan om denna lagstittnings förändring i den föreslagna riktnivgen, åtminstone med en eller annen jemkning i derna? — Ganska väl har jag mig bekant, att i närvarande tid en offentligen uttalad mening, som gör anspråk att gälla såsom svenska folkets alln:änna öfvertygelse, fordrar utsträckt religionsfrihet med dertill hörande anstalter af såkalladt civilt äktenskap och hvarjehanda annat sådant. Men jag har ock lärt att misstro befogenbeten af sådana försäkringar, äfven de mest högljudande, att svenska folkets allmänna öfvertygelse vore tillförlitligt uttalad på det sätt man hos oss, såsom annorstädes, vanligen bildar och proklamerar en så kallad allmän opinion; och detta mitt misstroende — jag måste oförstäldt erkänna det — stegras, när med en brådskande ifver, som icke plägar vara det oväldigt och klart pröfvande eftersinnandets säkra kännemärke, i sådana frågor, åt hvilka man gifver den benämning af humgnitetsfrågor, som skall ännu starkare mana till hyllning af de förkunnade kosmo