Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

icke fruktande den stigande floden, emedan hon var sann och trofast. Och vid dennä tanke kon tro och bön tillbaka i hans sinne, blygsel öfver denna sekunds trolöshet färgade åter hans kind... han var åter sig sjelf, och med en stämma, så mycket kallare och allvarligare, som hans hjerta slog så mycket hetare, sade han: Kusin, ni är bättre nu. Det äricke långt till Nissard. Hvarföre har ni räddat mig, om ni ej vill hafva förbarmande med mig? hviskade hon. Jag vill det icke, emedan jag dertill alltför högt aktar mia kära slägting, som räddat oss, sade han, med svårighet görande sin stämma tillräckligt stadig. Presten i Nissard skall hjelpa mig att skydda ert namn och er heder. Ack! sade hon och sprang upp med ett glädjerop. Men han skulle göra alltför många frågor. För mig till England först. Berenger spratt till, när han fann huruhon förstått hans ord. Hvarken här eller i England kunde mitt giftermål anses såsom ogjordt, kusin. Nej, presten skall taga er i sin vård och skaffa er huld och skydd i all tukt och ära. Det skall han icke, sade hon med hetta. ,Hvarför — hvarför vill ni drifva mig bort — mig, som blott begär att få följa er som den ringaste tjenare? Det har blifvit omöjligt,, svarade han. För att icke tala om min broder, så har både min tjenare och vägvisaren sett detta... och han pekade på hennes nedfallna upplösta hårflätor, dem hon förvirrad sökte samla tillhopa. Ni fruktade för konungens af Navarra skarpa blick, fortfor han. Ni kan itke forttara med denna förklädnad; nj har icke ons krafter dortills