Aftonbladet – 20 november 1869, sida 2

Opinionen om dissenterlagstiftningen. Hr justitierådet Södergren har begärt, att vi skulle in extenso aftrycka den delaf hans anförande till högsta domstolens protokoll rörande dissenterlagen, der han uttalade sig om förslaget. Då hvad vi derom yttrat måhända fallit ur minnet taga vi oss friheten här ånyo aftrycka detsamma så lydande: Justitierådet Södergren drager i tvifvelsmål, huruvida någon obelåtenhet förefinnes med nuvarande lagstiftning i ämnet samt någon önskan om denna lagstiftnings förändring i den föreslagna riktningen. Ganska väl har jag mig bekant — tilllägger han — att i närvarande tid en offentligt uttalad mening, som gör anspråk på att gälla såsom svenska folkets allmänna öfvertygelse, fordrar utsträckt religionsfrihet med dertill hörande anstalter af så kalladt civilt äktenskap och hvarjehanda annat sådant. Men jag har ock lärt mig att misstro befogenheten af sådana försäkringar, äfven de mest högljudande, att svenska folkets allmänra öfvertygelse vore tillförlitligt uttalad på det sätt man hos oss, såsom annorstädes, vanligen bildar och proklamerar en så kallad allmän opinion. Hura pass lämplig en sådan utgjutelse uti ifrågavarande fall kan vara, lemna vi åt det sunda vettet och känslan för det tillständiga att afgöra. Här förelåg icke till bedömande något uttalande i enskilda skrifter eller inom pressen, i afseende hvarpå justitierådet Södergren kan hysa så mycket misstroende och så mycken aversion, som ban för sin enskilda del finner lämpligt, utan det var här endast fråga om att yttra sig rörande ettlagförslag, som riksdagen uttryckligen förklarat sig anse vara af behofvet påkaliadt. Kan det nu vara meningen att gifva ett misstroendevotum åt riksdagen i så fall, att den icke kan anses utgöra en organ för svenska folkets öfvertygelse och önskningar? Och för såvidt det är fråga, icke om hvad som ur den ena eller andra synpunkten kan vara klokast och ändamålsenligast, utan hvad som allmänka meningen gillar, månne då högsta domstolen kan göra anspråk på att bättre känna och representera denna mening, än svenska folkets lagliga representation? Justitierådet Södergrens yttrande lycer sålunda: Då jag dock finner, att, i följd af en från min åsigt afvikande tydnivg af meningen i K. M:ts nådiga remiss, riksdagens förslag nu af högsta domstolen tages under hufvudsaklig granskning och blir föremål för slutligt utlåtande, kan äfven jag anses förbunden att ingå i sådan granskning; och jag vill fullgöra detta mitt åliggande. Under åberopande af min här ofvan yttrade öfvertygelse, att högsta domstolen i sådana fall, likaväl, som när det gäller stiftande af allmänciviloch krimivallag, har ett vida högre åliggande, än att blott tillse, huru redan förutsatta lagstiftningsgrunder må klädas i ord och sammanställas i lagbud, som med hvarandra och den öfriga lagstiftningen öfverensstämma, eller att högsta domstolen skall ingå i bedömande af sjelfva frågan om behofvet af förändrad lag och af de föreslagna grundernvas giltighet, kan jag härvid icke undertrycka den tanke, att, om än icke, i följd af grundlagens bud, allmänt kyrkomötes yttrande öfver sådana riksdagens lagförslag, som det nu ifrågavarande, hade varit en nödvänhet, skulle, efter hvad mig synes, svårligen kunna finnas något fall, der, med större skäl, än i det förevarande, ett yttrande af allmänt kyrkomöte skulle vara önskligt för dem, som hafva åliggande att inför K. M:t uttala ett gillande eller ogillande af förslaget till en stor, i nutidens religiösa lif sannolikt djupt och vidsträckt ingripande förändring at den bestående ordningen. Det gäller en fråga af den mest grannlaga och ömtåliga art, deruti lagstiftaren bör högligen sky hvarje i folkets allmänna sinnelag icke påkallad åtgärd, som vore sådan, att den kunde såra eller oroa den allmänna religionskänslan. Det gäller rätteligen icke nu, såsom oftast eljest i statsangelägenketer, valet emellan skiljaktiga principer, hvilka gemensamt ligga utom den stora mängdens synkrets och fattningsförmåga, och i atseende å hvilkas verkningar i deras blifvande tillämpning statsmannen nödgas göra sina beräkningar och fatta sina beslut i mindre beroende af det enskilda tycket hos denna stora allmänhet. Här gäller det en fråga, som djupt och varmt kan gå till allas sinne och icke får tänkas vara likgiltig för någons: en hjertats, en känslans sak för alla i landet, den kunnige och den okunnige, i alla åldrar, i alla olika skilt