Aftonbladet – 19 november 1869, sida 3

veridsdelar på en gång. Så ha vi t. ex. den italienska operasångerskan signora Barolta, hvilken baft att glädja sig åt äfven vesterländska sultaners gunst. Förra året redan engagerad här, blef hon införd på hofintrigernas arena, der man satte stor förhoppning på henne såsom en ny cheval de bataille. Det andra partiet sökte då schacka henne, man förstod också bålla henne aflägsnad från vice-konungen, på det Paschkoffs inflytande ej skulle lida och Paschkoff behöll stridsfältet. I nuvarande saisonen blef Sarolta införd på täflingsbanan igen, det gälde att kasta sångerskan Jolly ur sadeln. Verkligen uppstod också en häftig kamp på teatern mellan partierna. Här Jolly — här Sarolta! var lösen. Striden blef så häftig, att den till och med intog en plats i politiken. Den ena sidans partigängare hatade så den andra sidans, som förr i tiden Montechi och Capuleti. Allah ensam vete hur denna strid skall slutas. Vice-konuogen låter saken lugnt ha sin gång med den honom egendomliga bonhomie och har mycket nöje af föreställningarna. Franska teatern står emellertid tom, och under hr Lablaches ledning lär väl ej någon framgång vara att påräkna. Deremot gaf operans öppnande den 1 Nov. anledning till en stor teater-cour. Alit hvad Kairo eger af aristokrati och notabiliteter var då närvarande och svårigheten att få biljett var mycket stor. Man påstär från officielt håll, att konungen låtit reservera på sina teatrar ett antal hederspiatser för sina erprits eclaires och med den stora frikostighet, hvarmed han i öfrigt sörjt för dem, är detta också troligt. Men ingen kan igenfinna dessa platser, och operans intendent, Drenot bey, väntar af gästerna att de skola först göra sin uppvaktning hos bonom. Jag vet ej om man också kär skall gifva Afrikanskan,, som i Alexandria rönte så stor framgång. I alla fall må det tillåtas mig berätta en anekdot från denna föreställning. När vcemligen vid första uppförandet af denna opera det bekanta skeppet stormades af vildarne, för hvilken uppgift man utsett äkta, sarnskyldiga mohrer och araber till statister, togo dessa uppgiften på den allvarsamma sidan och började ett så mördaremessigt slagsmål på skeppet, att kavasser, polissoldater, trängde in på scenen för att med godo och ondo få bugt på de svarta konstnärerna. ir Verkligen roligt var det sätt, på hvilket medlemmarne af franska teatern i sistl. September här inträffade och herbergerades. Man mottog hela sällskapet i Alexandria, packade in det i kupcterna och skickade det till Kairo, hvarest, i anseende till brist på bostäder, figurantskor, korister och äfven andra medlemmar af sällskapet, inhystesi Saptijeh, det gamla polishäktet, och i en förfaljen kasern. Förskräckelse intog aktriser, dansörer och dapsöser när de inträdde i den samla, ruskiga byggnaden med tjocka jerngaller för fönstren, Några tjenstemän anvisade dem de olika små kamrarne, der de två och två eller tre och fyra skulle slå sig ned; och med fasa betraktade de madrasserna och halmsäckarre, som lågo på golfvet. Stor tablå! Men det var afton och figurantskorna lade sig resignerade på sina bäddar. Emellertid hade en häftig debatt uppstått mellan tjenstemännen och några af de förnämsta dansöserna, som på intet viss ville underkasta sig en så skamlig behanding. Men man ryckte på axlarne åt dem och öfverlemnade dem åt deras vrede. Det var natt. Elfvorna och gracerna, som Paris voro vana att hvila på sidenkuddar och eiderdun, sutto gråtande på sina halmsäckar. Chignongernas hår reste sig på ända när damerna till sin fasa fingo se hur skorpioner och tarantlar kröpo omkring på golfvet i den usla hålan. Muskitos surrade och jöngo sina ohyggliga sånger i de olyckligas iron. När slutligen fasan nått sin höjdpunkt rast upproret lös. Man beslöt att begifva ig till kasernen, som omöjligen kunde hysa a många ohyggligheter som fängelset. Men let var midnatt, icrgen fanns som kunde olka deras önskan att få en fiaker. Men örtviflan för ofta det omöjliga. Man fick j ett i en fiaker och begärde att den svarte cörsvennen skulle föra dem till kasernen. Pfter lång underhandling begrep ebenbolznsigtet, att man önskade komma till kaernen och mycket riktigt stannade arabiehn ned de gråtande varelserna vid ett hus, itanför hvilket två soldater posterade. Ny örfäran! Soldaterna blefvo förbluffade öft rer det vackra nattliga besöket, de begrepo cke ett ord af hvad som sades till dem. Slutligen menade de, att officerarne hade arangerat någon glad tillställning och damerna edsagades derför en trappa upp och in i tt rum med britsar kring väggarne. Aterigen högljudda snyftningar, när de öfrergifoa stackrarne sågo att de blifvit förda ill en af militärer upptagen kasern. Hvilken att, hura komma ut igen, och fiakern som arit sin vägl... Bleka som lik kröpo deihop vå britsarna. Då öppnades dörren och in rädde några tappra krigare af den egyptiska rmen för att göra sin uppvaktning, men med örenade krafter afvisades de komplimenteande. Man begärde åter en fiaker, banade ig väg med pick och pack ned till porten, ch der erhöllo de verkligen en vagn, som örde dem till ett hotell, der de mot 20 fr. rhöllo ett litet rum, också fullt af skorpioer och salamandrar. Hvad det vidare blifit af dem känner jag icke, men den öfriga vämnde-chören bor ännu i dag qvar uti det amla fängelset, och bakom gallren lär det ej å just bättre till än på den tiden då manelukerne regerade. Den dyra tiden har redan infunnit sig i ogypten. Va la chert des vivres! säger en i la hoteller sedan några dagar anslagen Åvis, lar priset för gästernas inackordering, som vittills, utgjort, 20 fr. pr dag, blifvit höjdt ill 25 fr. Avdå klaga värdarne, på af oss införda besvär öfver maten, att det är dem möjligt att servera bättre kött. Emellertid örklarar sig. vår värd beredd att åt viceconungens gäster servera en särskild tableUhote. 65 fr. pr dag erhåller en hotellvärd ör hvarje inbjuden gäst, hvilken naturligtvis ällan är hemma, utan förr är att söka vid Junna md rna nAKR MAS OT ALA PL