Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

Det föreliggande lagförslaget gör nu ingen förändring i detta förhållande. Det angår endast främmande kristna trosbekännare och har till yttermera visso en slutparagraf som stadgar: genom denna förordning göres icke någon inskränkning i de rättigheter redan tillåtna främmande församlingar hittills åtpjutit. Det enda i riket tillåtna icke-kristna trossamfundet, det mosaiska, blir icke i den allra ringaste mån berördt af denna författning, om den blir gällande lag. Dess rättigheter och förhållanden betingas hvarken af den gällande eller den nu föreslagna dissenterlagen. De äro ordnade genom k. förordningen den 30 Juni 1838 samt en af K. M:t s. d. fastställd Ordning för utöfningen af deras religion och bestyret inom deras församlingar, k. förordningen d, 26 Okt. 1860 om deras rätt att bosätta sig och besitta fast egendom öfverallt i riket samt k. förordningen den 20 Januari 1863 om giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare. Vidare klandras af flere högsta domstolens ledamöter det stadgande i förslagets 3 , efter hvilket medlem af svenska kyrkan skulle kunna från henne utträda och anses från henne skild, utan att ingå i annat här i riket befintligt, tillåtet religionssamfund. Det är emellertid detta, som utgör en af de punkter, i hvilka förslaget innebär ett framåtskridande och en väsentlig förbättriug af praktisk betydelse, hvilket också under förhandlingarne på riksdagen allmänt erkändes, bland annat af en bland svenska kyrkans mest ortodoxa och nitiska biskopar, hvilken betraktade det förhållande, som uppkommit genom nu gällande dissenterlags stadgande i detta hänseende såsom ett svårt ingrepp i den svenska evangeliskt-lutherska kyrkans frioch rättigheter och ansåg det såsom en stor vinst för kyrkan att slippa få sig påtvingade personer, som icke tillhörde henne. Åtskilliga af högsta domstolens ledamöter tyckas dock, i motsats häremot, hylla den uppfattningen, att kyrkans sak är en simpel partisak, der det gäller att med hvad medel som helst samla ett så stort antal som möjligt under fanorna, hvarvid det icke är så noga, om man får en hop uppenbara fiender och ifriga motståndare inom sina egna leder. De anse det såsom en fördel, att personer, som öppet tillkännagifvit, att de förkasta kyrkans lära, likväl till följd deraf att det trossamfund, till hvilket de ötvergått, icke har någon lagligen oktrojerad församling inom riket, bli qvarstående i statskyrkan och, om affallet icke är alltför notoriskt, genom det officiella cinnehafvandet af den statskyrkliga trosbekännelsen forttarande äro i åtnjutande af alla privilegier och förmåner som tillkomma bekännare af den rena evangeliska läran, så att det. ex. skulle kunna vara aspiranter till ecklesiastikministersbefattningen, möjligen väljas till ledamöter af kyrkomötet o. s. v. Ett sådant system är ju på sätt och vis mycket liberalt; men huru det kan förordas eller försvaras ur synpunkten af nit och intresse för kyrkan och för renlärigheten, det är något svart att fatta. I afseende på 5 i förslaget anmärkes, att gällande ansvarsbestämmelser för olaga vigsel icke skulle kunna tillämpas på dissenterförsamlings prest, som möjligen hade erhållit rätt att äktenskaplig vigsel med laga verkan förrätta. Härpå ligger nära vid handen att genmäla, att författningen förbehållit K. M:t att, der han så för godt finner, meddela främmande trossamfunds presterskap en sådan rätt och att K. M:t väl lärer tillse, att sådan rätt icke lemnas utan nödiga garantier från samfundets sida med afseende på de personer, som skola utöfva densamma och uppställande af nödiga vilkor och ansvar för utöfningen, liksom K. M:t redan vid granskningen och godkännandet af trossamfundets församlingsord:ing blir i tillfälle att noggrannt tillse att densamma innehåller nödiga garantier för iakttagande af ordning och laglighet i trossamfundets beröring med det borgerliga samhället. I alla händelser bör med afseende å de nya trossamfund, som hädanefter kunna komma att bli lagligen erkända och hvilkas presterskap erhåller regeringens tillstånd att förrätta vigsel med laga verkan, fullkomligt samma garantier kunna vinnas, som dem man nu har i fråga om härvarande katolska, reformerta och mosaiska församlingars presterskap, hvilka hafva rätt att medelst vigsel knyta lagligen gällande äktenskap. Vi skulle visserligen ansett det långt mera lämpligt om det stadgats, att dissenters äktenskap alltid, för att ha lagligt gällande kraft, afslutas inför borgerlig myndighet, dem sedermera obetaget att inom sina respektive trossamfund söka den konsekration derå, som de kunna finna lämplig. Men i alla händelser innehåller paragrafen ingenting som kan medföra vådor och olägenheter. Den vittnar blott derom, att lagutskottet och riksdagen velat så mycket som möjligt lämpa sig efter den ännu mycket allmänna mening, som vill uti afslutandet af äktenskap se icke en borgerlig, utan en kyrklig akt. Några af högsta domstolens ledamöter ha vidare anmärkt, att då förslaget i 3:dje stadgar, att medlem af svenska kyrkan ej må anses derifran skild eller upptagas i främmande trossamiund, innan han fyllt 18 år, men samma förslag deremot i S 6 beRR ej någon ändring af hvad som i afseende på mosaiske trosbekännare stadgadt är,, alldeles klart att den i 8 8 af samma lag stadgade inskränkning i fråga om inrättande af skolor sla kan gälla masaiske troshekännare mutan