Aftonbladet – 17 november 1869, sida 2

—— hn ek at kunna medtaga dem. Deras förråd af peoningar var ävnu ganska betydligt och de ämnade bibehålla sin vanliga drägt. Det var icke (roligt att de nu skulle möta några bönder i grannskapet, och Berenger hade föröfrigt så ofta ridit ut i trakten klädd i sin svarta sammetsmask att frånvaron af densamma kunde anses som förklädnad nog. Nu börjar klockringen, sade Philip, som stod vid fönstret. Det är en glädjeringning för oss, Berry! Hvarje klockton tyckes mig säga: hem! hem! hem! Till dig, Phil, sade Berenger, men icke till mig, ty jag måste först förvissa mig om Eustacies öde. Jag begifver mig först till Nissard och sedan till Rochelle, hvarifrån du kan... Icke ett ord mera! utbrast Philip. Hvad! Skulle jag lemna dig nu, då vi tillsammans genomgått sådana öden? Icke att du finner henne. Jag vill icke göra dig ledsen, broder, på en dag, som denna, men den der spåmannens ord ha slagit in i andra ting. Hvilka? Hvad menar du, Phil? Hvad betyder Aime? frågade Philip. Så mycket franska kan till och med jag. Och hvem har skickat honom? Under tiden fylldes borggården af folk af alla stånd och grader, men många ängsliga timmar förflöto innan processionen satte sig i rörelse. Munkar och ordensbröder, svarta, hvita och grå, prester i höga mössor och präktiga mantlar, ädlingar och män af vapen i vida svarta kappor — alla bärande stora vaxljus — tågade ut genom borgporten, förande med sig den rikt sköldbeprydda kista, som inneslöt de jordiska lemningarne afden ädle och mäktige riddaren, den adelige herren, Charles Eustache de Ribaumont Nid-deMerle. Efter kistan gick hans son och arf: vinge, insvept i en stör svart mantel, och