Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

Nn I välståndet. Hvarje institution som syftar derhän un lär således god, hvarje institution som hindrar henon ne förderflig. . Om revolutionen ej längre har någonting af det okända, inger hon ej heller längre någon fruktan I I för detta snart kommande i morgonp,. Revolutionernas utbrottsperiod har blifvit mätt liksom vulkanernas. En revolution är endast en öfvergående skakning, som meddelar sambällskroppen MN jemte större renhet äfven jstörre energi. Bevis tt derpå är detta år 1849, som under den republiIC kanska statsformen gaf vårt välstånd, vår industri, tt vår handel en hittills okänd spänstighet. 21 Låtom oss derför, med denna tro i själen och I denna fyrbåk för ögat, beslutsamt och orubbligt, e I gå framåt, i alla samvetens namn som törsta efter , I fribeten, i alla eländens namn som ej kunna vänta Vr längre I Helsning och broderskap. London den 7 November 1869. å Ledru Rollin. Rocheforts kandidatur i första kretsen har t )af Emile Girardin blifvit kallad den löjIliga, och han gör sig alltmer förtjent af detta namn, om han ej tillika hade en så bedröflig sida. La Lanternes utgifvare är lejonet för dagen i hela denna stora valkrets, -som omfattar alla Paris norra förstäder. Men denna popularitet får han också d rt betala. Den olycklige kandidaten måste bivista alla valmöten, och infinner han sig ej, skickas en trupp handfasta arbetare efter honom, som med eller mot hans vilja tar honom med sig. Interpellationer hagla öfver -Ihonom med frågor hur han tänker handla i det eller det fallet. Aldrig har en slat lydigare fogat sig efter sin herres vilja. Det e finnes ingenting som han ej är beredd att E j te mm ee Pe mn på sina valmäns befallning göra. Han lotvar att i alla förekommande fall rådföra sig I med dem, att aldrig rösta förr än han inIhemtat deras tanke. För detta ändamål skall han hyra en lokal, dit han åtminstone en gång i veckan kan inbjuda sina principaler. Denna måste dock vara temligen stor, ty deras antal utgör ej mindre än 47,000. Efter ett af dessa möten, förl. onsdag, var Ihan föremål för en ovation af särdeles stormigt slag. Man bar honom till hans vagn, och en folkmassa af öfver 1000 personer följde honom i triumf öfver boulevarderna till hans bostad i Montmartre. För att ge läsarne ett begrepp om den man, som en af den franska hufvudstadens valkretsar nu på fullt allvar ämnar skicka att intaga plats bredvid en Jules Favre, en Jules Simon, Ernest Picard m. fl. meddela vi efter Kölnische Zeitung följande skildring af ett Rochefortskt valmöte. Jag var i till fälle, skrifver korrespondenten, att i går (d. 9I:de) bivista en privat valförsamling som , egde rum vid Rue Crimee och der Rochefort skulle ge förklaringar om sina planer för framtiden. Före agitatorns ankomst försökte hr Chassin genom uppläsning af Ledru Rollins manifest väcka mötets entusiasm. Men vid slatet rörde sig knappast två händer för att applådera och en olycksbådande tystnad tillkännagaf buru kall detta försvar för edvägrandet lemnade massan. Efter afbörande af åtskilliga andra talare, uppträdde slutligen Rochefort. En lång, mager gestalt. Ansigtet af renaste pergamentsgula färg, pannan hög, ögonen liggande djupt i sina hålor, beskuggade af buskiga ögonbryn, fint tecknad mun, näsan temligen regelbunden, hakan ännu mera förlängd genom ett långt utdraget, smalt bockskägg; med ett ord en förträftlig Mefistofeles-mask. Ett stormande bifall helsade honom vid hans inträdde i den af 700 personer bestående församlingen. Medborgaren, säer han, jag är ingen ordets, utan en handingens man. (Bravo.) Man har många gånger frågat mig hvad jag tänkte göra, om jag blefve invald i kammaren. Här i en privatförsamling kan man uttala sig mera öppet än annorstädes. Jag vill för er utgjuta hela min själ. Blir jag vald och är det bestämdt att jag skall vägra aflägga deputerade-eden, sedan jag med kandidatedens afläggande öfverhoppat barrieren som skilde mig från kandidaturen, så ges det två vägar: antingen går jar som Carnot och Cavaignac, ej in i kammsren. och detta leder då till intet, eller hjvistar jag lagstiftande kårens sessione7, Och detta tänker jag göra. (Bifall.) P3 förklarar jagnu, när esidenten upprSpar mitt namn, att jag e) Sser någon ed som deputerad men änoetraktar mig som deputerad och ej viker än den plats der Paris folk stält mig. (Ihållande bitallsrop.) Använder man våld emot mig, medborgare, för att aflägsna mig, så är jag beväpnad, och den förste som närmar sig för att lägga hand på folkets vigde representant, skjuter jag ned som en galen hund. (Bravo! Bravo! En sådan en måste vi ha.) Men, medborgare, jag gör det blott under ett vilkor, det, att de edvägrande kanlidaterna, Barbås, Pyat och Ledru Rollin, om de väljas, befinna sig vid min sida, Men jag tror knappt att jag behöfva pistoen. I kammaren skall U söka undvika lt uppseende. Men då förklarar jag, att ag icke blott stannar qvar, utan äfven komner igen dagen derpå, och finner jag dörrare stängda, så rycker jag emot lagstiftande åren, 1 spetsen för mina 30,000 valmän för tt med våld öppna -dörrarne o. s. v Vi ilja ej vidare trötta läsaren med dessa förycktheter. Det sagda är tillräckligt att kaakterisera denna kandidatur. Sedan Laurier hade den svagheten att falla ndan för Rochefort, finnes numera ingen andidat, som kan bjuda honom spetsen. lan inser dock allmänt nödvändigheten att axis i första kretsen blir bättre represeneradt, ech möten ha för detta ändamål hålts mellan de stora liberala Paristidningarne ör att öfverenskomma om uppställandet af tt namn som hade utsigt att förena en öfervägande majoritet. Man hade i detta fall istat sina tankar dels på Laboulaye, dels å Carnot, men ingendera hade velat inlåta Arne. er i det dunkla rummet knappt urskilja det leka förgråtna anletet, och ännu innan hans ann hunnit