Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

Iger i det dunkla rummet knappt urskilja det I bleka förgråtna anletet, och ännu innan hans ögon hunnit vänja sig vid halfmörkret, stod hon framför honom med hopknäppta hänI der, och frågade med en hes, andlös hviskning: Har han sagt någonting till er? Någonting? Nej, kusin, intet af vigt., sade Berenger i vänlig ton. Han såg trött och lidande ut under hela måltiden, och då tjenarne lemnade rummet, mumlade han blott några osammanhängande ord, innan han sanslös sjönk till golfvet. Ah, ah! Han sade det icke! Himlen vare lofvad! Ah! Atminstone en börda mindre. Icke heller vill jag då säga det, suckade Diane halfhögt. Ack, kusin, han höll er kär! Han var ofta vänlig mot oss,, sade Berenger, som försökte tala så mildt han kunde om den fiende, som visserligen plågat honom, men så som om han älskat honom. Han bäd oss rädda er, sade Diane och hennes ögon lyste i dunklet med en underlig, vild glan8, Han -pålade mig och min faster att rädda er; ni måste låta oss göra det. Det måste vara gjordt innan min broder kommer, tillade hon hviskande. Budbärarne äro redan afsända: han kan vara här när som helst. Han måste finna er i kapellet — sor. som min brudgum ! Öch ni sände bud på mig för att fresta mig — i närheten af det rum der er fader ligger på bår?, sade Berenger, hvars mildhet på en gånog vände sig i stränghet, lika mycket mot honom sjelf, som mot jenne, ty han kände sitt mod svigta vid tanken -på Philip. Hör mig! Ack, det finnös ingen möjlighet utom denna! Hör mig, kusin. Vet ni hvad det var som gaf min fader döden? Det var ett bref från min broder, med befallning att göra ett slut på detta — att antingen utlemna er åt konungen eller — värre, värre! Och nu, då ingen mera står mellan min broder och er, nu är ni förlorad. O! haf förbarmande med hans arma själ och bringa ej en sådan blodskuld öfver hans bufvud.s