Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

ni båda råkade vara allena med herr chevaliern, Ingen kan veta hvad de kunna hitts på när de söka sak med någon. För de båda bröderna syntes emellertid denna förmodan så ryslig och onaturlig, att de ej ville tänka derpå. De använde hvarje ögonblick som kunde sparas, för att utvidga hålet i muren till Osberts fängelse, samt söka någon utgång från dessa underjordiska hålor. Men detta hade ännu icke lyckats dem. Då fruktade med skäl att när Narcisse kom til! slottet, han skulle blitvå dem en vida strängare fångvaktare än den stackars gamle mannen, för hvilken deras varma unga hjertan ej kunde undgå att känna deltagande. De hörde att han återfått sansningen så pass att han kunnat aflägga ett slags bikt; och fader Bonami köm till dem med en formlig begäran om förlåtelse för. allt det onda han tillfogat dem, för hvilket han dock ej kunde redogöra, då hans talförmåga var så försvagad att man endast med största möda kunde förstå några få ord af hvad han sade. Tidigt andra morgonen hörde de genast att han under natten uppgifvit andan, och hela dagen ljöd från de kringliggande kyrkorna den långsamma, sorgliga klockringen; som öfver allt betyder en dödsklagan. Då den korta dagen började skymma, kom fader Bonami med en begäran från fru de Selinville att hennes kusin måtte förunna henne ett samtal. Han fördes, åtföljd af sina gendarmer, till ett litet rum innanför salen — detsamma der den italienske krämaren spelat profet inför Philip och Diane. Gendarmerna stannade utanför dörren och Berenger inträdde i det lilla dunkla rummet, upplyst af en enda lampa. Här, dotter, sade presten, är eder kusin. Han kan besvara den fråga, som så mycket ligger eder om hjertat. Med dessa ord försvann fader Bonami bakom det svarta förhänge, som dolde ingången till salen, hvarifrån och som, då det upplyftades, insläppte en flod af det klaraste ljus, melan presternas gånger för ett ögonblick tränglo ditin, I första ögonblicket kuede Beren