Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

-j nästan hela den öfriga demokratiska press g beklagar och fördömer detta steg, af en me hlsom det demokratiska partiet i Frankrike ajtid betraktat som sin chef. Men vi afhål sloss från alla vidare kommentarier och me dela här manifestet: Medborgare! 1 Egande, som I veten, frihet att välja emell: len kandidatur med eller utan ed, har jag anse r för en pligt att välja den senare. Liksom hvar t ) handling, som bryter med det förflutna, är dete svårt ansvar. Också har jag, då jag ej kan glömn .Jatt Paris 1849, under en syndaflod af smädelse ) valde mig främst på sin lista och att Frankril då hedrade mig med mer än två millioner röste I funmt mig förbunden att för dem framlägga ski let till ett sådant beslut. Hvarför ingen ed? Jag skulle här endast kunna åberopa mig p I principer och svara: Emedan jag 1848 bidrag latt afskaffa honom, såsom en källa till skandal, e hugg, måttadt mot samvetsfriheten, en oförenlighe med den allmänna rösträttens absoluta suverän tet, emedan han slutligen den 2 December 185 blifvit för alltid dödad. Men detta skulle endast återgifva en del af mi tanke, och jag skulle dermed synas kasta en skugg på dem, som ansett sig böra underkasta sig ho nom, för att göra tjenster, som de i sjelfva ver ket äfven gjort. Men hvar sak måste ha sin tid hvart steg sitt framsteg. Det är således, då ja; ställer mig på de nuvarande förhållandenas syn punkt och betraktar frågan som en fråga om et handlingssätt för det närvarande ögonblicket, son jag anser eden för en fara. Ått nu aflägga eden är att arbeta parlamenta rismen i händerna. Må man ej misstaga sig derom: det är parla mentarismen som söker efterträda det slocknand kejsardömet. Jag förstår härmed detta parti a kastanda och aristokrati, under hvars välde lande nu i aderton år petrificerats med tillbjelp af dess: båda taskspelarkorster: hemlighet rörande de sväf vande frågorna, tystnad om de redan afajorda, — detta bastardparti af förnedring i förhållande til utlandet, af korruption i det inre, som egentliger ej har något namn, men ännu mindre något bjerts för folket, som, sedan det gödt sig under Louis Philippe, lånat sig åt Cavaignac, som det lånat sig åt Louis Napoleon, som det i morgon skulle låna sig åt något fantastiskt regentskap eller åt någon annan ordningens stödjepelare, blott de styrde som herrskare och spärrade vägen för demokratien. Talrik är dess bär af rika privilegierade; vällustingar äro dess chefer. Funnes ej folkets allsmäktiga intervention att tillgå, låge häri situationens verkliga fara. Huru komma ut derutur? r det genom att med ytterligare fyra konstitutionela deputerade förstärka venstern, der de största talanger strandat och alltjemnt skola stranda mot en kompakt majoritet, som i morgon kan söndra sig i fråga om kejsardömet, utan att dock någonsin söndra sig mot sig sjelf, tätt sammansluten som hon är af snikenhet och fruktan? Jag känner henne, jag: i aderton år har jag mot henne rullat min Sisyphussten. Det är också då jag lärt mig inse, att ingenting kan göras för folket, så framt man ej lemnar depna enerverande konstitutionalism och beträder grundsatsernas absoluta område, det var också då jag vid denna namnkunniga bankett i Lille, der jag vägrade att dricka konungens skål, på samma sätt som jag i dag vägrar att aflägga eden, i grund nedgjorde den pompöse chefen för den parlamentariska venstern och de fyratio deputerade, som följde honom, med dessa enkla ord: En skål för folkets suveränitet, för arbetarnes sjelfständighet samt förbättringen af deras fysiska och moraliska tillstånd ! Jag hörde då visserligen samma skrikare som nu: Ni söndrar, ni-störtar partiet i förderfvet, ropade man till mig från alla håll med ett sådant ursinne, att jag, i följd af min vägran att dricka konungens skäl, var den ende af alla deputerade; som eh blef inbjuden till den minnesvärda banketten i Paris, och likväl var denna vrededåraktig, ty några dagar derefter hade jag den stora lyckan att från Hötel de Ville proklamera republiken, under bifallsropen från 200,000 undersåter, som genom sitt mod blifvit förvandlade till medborgare. Liten på min gamla erfarenhet: Fienden krossas endast genom ett oväntadt slag, och förtviflade lägen behöfvas utomordentliga åtgärder. Huru! Skulle det vara abstention att verka dern att hundratusen parisiska valmän uttala sig ör edens afskaffande? Höllo de sig tillbaka i Engand när de, för att bereda irländare och judar lats i parlamentet, gåfvo sina röster åt inkonstiutionella kandidater? Em sådan kandidatur beöfver obestridligen, för att lyckas, en revolutioär fläkt; men om bon lyckas, skall den allmänna östrätten haft sin 10 Augusti. Huru är det möjligt att deri kunna se jenna till en bestämd dag utsatta strid, som så nycket fruktas af edens sena anhängare? Har ågon strid uppstått efter banketterna i Lille, Dijon och Chålons? Ingen menniska tänkte erpå, men Louis Philippe serhöll dock derat ett ödligt sår, och konstitutionalismen, alltmer uppyckt med rötterna, bortfördes af den första! tormil. Skullen TI, trots er öfverdrifna försigtignet, vara indre klarsynta än styrelsen sjelf? Om nederget är så säkert, hvarför låter hon då ej ens ttala edvägrarnes namn? Jag skall säga, er det: et kommer sig deraf, att hon väl vet, att om yra obehöriga finge. tränga sig in i kammaren, ennes moraliska nederlag ej derför skulle vara indre ohjelpligt och hennes dagar räknade. Men för att detta skall kunna ske, måste den llmänna rösträtten framför allt ej längre genom ina valda gå under det caudinska cket. Om han r follmyndig, får han ej längre buga sig för Gessrs hatt. ; Detta bör vara det första steget mot revoluöonen. Revolutionen, denna symbolisation, en gång tormdiger, har ej längre något okändt. Kejsarömets galenskaper och ruiner ha åtagit sig att i la hjertan inprägla denna formel: Förlikningen alla rättigheter och alla intressen genom vetencapen och rättvisan. Såsom medel bourgeoisiens 89 utsträckt till folet, på det att detta vederstyggliga ord proletartat, som döljer så många eländen, måtte försvinna ån verkligheten som från språket och det hämnefter endast måtte finnas bröder. Våra fäder hade funnit denna herrliga syntes ett odödligt utkast: mensklighetens oändliga rfectibilitet genom en jemnhöjd i intelektuel ling och det fysiska välståndets framåtskridanunder frihetens och fredens fruktbara inflyade. Hvad som endast var en shbillets ingifvelse ha tropologiens upptäckter höjt till en obestrid; lag. lag. Ja, hon må komma hvarifrån hon vill och gå art hon vill, har denna verld sin positiva lag n oci mögenheterna geno: n och oupphörlig förändring och utveckling ur bjerI i Själsj frih ; lj et R FR Rn u SS båda råkade vara allena med herr cheuiern, Ingen kan veta hvad de kunna hitta . när de söka sak med någon.,