Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

då Philip fordom lärt och utöfvat denna konst för Berengers egen skull, under deras resa. Då fru de Selinville och hennes tant, med sin eskort anlände, vida förr än man väntat, ty budet mötte dem på halfva vägen från Bellaise, funno de hvarenda dörr öppen från salen till borgporten, ingen person som höll vakt, den gamle mannen liggande på dynur i salen der Philip förband hans arm, medan Berenger gned hans tinningar med sin och de hetaste kryddor som funnos på bordet. Han lefver — han är bättre,, sade Berenger då de inträdde, och då båda fruntimren under skrik och gråt ville kasta sig öfver den döende, bad han dem lugna sig och försäkrade dem att den enda möjligheten att bibehålla lifsgnistan, låg i den största försigtighet och noggrann vård. Han ville ej låta flytta chevaliern ur rummet, utan bad att sängkläder måtte bäras ned i salen och starka essencer användas på tinningarne samt hållas för mun och näsa. De lydde honom och förmådde tjenarne att också lyda, och då presten och en sjuksköterska från klostret anlände, uppslog han ögonen och mumlade, när han fick se Berenger, något som lät som : min son! Han lefver! — han talar! — Han kan emottaga sakramentet, ropades nu från alla båll, och då man böjade göra förberedelser dertill, sågo bröderna att deras närvaro ej längre var behöflig, och återvände till sitt torn. Så, unge herre; sade gendarmekorporalen, då de gingo genom gången, ni passade icke på att fly ? Jag tänkte aldrig derpå,, svarade Berenger. Jag vill önska att ni ej kommer att ångra det, sade korporalen. En hederlig herre har ni alltid varit mot mig och jag skall gerna vitna att ni ej gjorde den gamle herrn nåsot ondt. Men de höga herrarne, om de vilja len vägen, lära väl föga bry sig om hvad n fattig soldat säger. Hvyad menar ni, min vän? Jo, ser ni, köre herre, det var illa att