Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

het blifver sårad, han inser att det bästa han kan göra är att förklara sitt äktenskap olagligt, och barnet... Chevaliern uppgaf ett halfqväfdt jämmerrop, slog sig för pannan och mumlade: Barnet står ingen i vägen — derföre är redan söjrdt, Ack! ack! barn, barn, jag förspiller min själs salighet för eder båda, för eder.... Fader, min huldaste fader, tala icke så hårda ord. Sade oss icke drottningens egen biktfader, att alla medel som kunde återföra en förvirrad själ i kyrkans sköte voro lagliga, och bär är icke blott en, utan två. aTvåt När yoglingens kätterska tro är en del af hans riddareära! Barn, dessa båda skola blifva mördade i mitt hus och deras blod kommer öfver mitt hufvud. aNej fader — vi skola, vi måste rädda honom. Se, det behöfs ju blott att säga honom denna euda sak. cDenna — hvad? Mina tankar äro orediga. Jag har tänkt så länge — länge. Blott detta, fader, älskade. fader. Jag skall ej mera plåga er med något, om ni endast säger honom att min broder funnit Eustacie och gjort henne till sin hustru — sedan skall jag sörja för återstoden. Diane smekte, tröstade och uppmuntrade sin far så mycket som stod i hennes makt, tills han åter besteg sin mulåsna, för att innan middagen återvända till slottet, dit. hon lofvade komma efter senare på dagen, för att fullfölja det verk han skulle begynna. Hon hade aldrig förr sett honom så svag; han .hade alltid klart anlagt sina planer och skoningslöst utfört dem, men antingen hade han verkligen lärt sig så älska Berenger, att då den länge fruktade katastrofen närmade sig, hela hans själ vacklade inför det rysliga alternativet, eller ock var han, som Diane först trodde, sjuk och derför sig så olik. Middagsklockan ringde då han kom hem och fångarna fördes just till salen, båda ifriga att få framställa sin begäran om lindring i den stackars Osberts hårda fängelse, och derför lika otäligt väntande på midda