Aftonbladet – 15 november 1869, sida 3

tb Be. lång få OC. G. Brunius. Från Lund ingår underrättelsen derom aj Jen af våra mest framstående lärdomsvetera ner lemnat det jordiska. Gamle Brunius ha gått bort från det lärdomssäte, vid hvilke han iver ett halft århundrade varit verksar och d : denna domkyrka, som under en s d ar år utgjort föremål för ett öm jairesso och outtröttligt sträfvande från han sida. Carl Georg Brunius föddes den 23 Mar 1792 uti Tanum prestgård i Bohus län. Han fader var prosten och kyrkoherden Gome Brunius; modren Mariana Rodhe. Redan så som gosse röjde han en utomordentlig hå för ritning och byggnadskonst, men der emot föga smak för bokliga sysselsättningar Han hade utvecklat sig till en skicklig le dare at byggnadsföretag, innan han kunde explicera ett kapitel i Cornelius Nepos, son vid den tiden utgjorde skolvisdomens begyn nelse. Modren hotade honom då, att om ha: icke för allvar ville läsa skulle hon sätta honon i murarelära uti Uddevalla och hon blef mye ket häpen, då han uttryckte stor fägnad ö ver ett sådant förslag. Då hotet emellertid icke verkstäldes och den unge Brunius ficl höra, huru hans moder intör främmande beklagade sig öfver honom säsom ett olycksbarn som ingenting ville eller kunde lära, förtröt det honom, så att hanstängde in sig studerkammaren och med outtröttligaste fli läste latin, så att han inom ett års förlopp till sin faders stora förnöjelse kunde läsa Öcesar, Justinus och en del af Ciceros orationer cursivt. . Uppmuntrad af framgången kastade han sig på de romerska skalderna som förtjuste honom och lockade honom till imiterande produktion. Vid sin ankomst till Lunds akademi hade han bestämt sig för att studera juridik, men då Lundblad fått se hans latinska verser uppmuntrade han honom att gå lärda vägen. Efter ett års studium af grekiskan på egen hand erhöll han at dåvarande professorn i ämnet Esaias Tegner högsta betyget i filosofie-kandidat-examen. Ar 1814 promoverades han till filos. doktor; blef 1815 docens i grekiska litteraturen, efter att ha på flytande grekiska försvarat en af honom författad dissertion. 1816 befordrad till e. 0. och 1820 till ordinarie adjunkt, efterträdde och 1824 Tegnirsåsom professor i grekiskan. Underligt förefaller, att en i grund och botten så äkta nordisk natur, kraftig, rätt fram, med afgjordt realistisk riktning, men djupt intresse för det inhemska och nationella, att em sädan äkta afkomling af de gamla vikvärjarne kunde bli en målsman för de klassiska studierna, få grekiskan till sitt hufvudstudium och bli lycklig latinsk skald. Men det nordiska sinnet kunde icke hos honom utplånas eller omskapas; hågen för det fosterländska, för forntidens lemningar och konstens minnesmärken kunde aldrig försvinna utan gjorde sig alltmera gällande. Här kan man med fullt skäl tillämpa ordspråket: Naturam furca expellas) tamen usque recurrit. Han utgaf år 1822 ett stort diktverk i 6 böcker på latinsk vers — men handlaude om de nordiska gudarne (De diis arctois). Förut hade han under somrarne åren 1815—17 företagit antiqvariska forskningar i sin minnesrika födelsebygd, hvilka hade till resultat bland annat författandet af en Hällristningslära (1818). År 1819 började han tillsammans med Liljegren, som då också var adjunkt i Lund, utgifva Nordiska fornlemningar, som utkom under en följd af år i en mängd häften. Sin största betydelse för vår litteratur har dock Brunius erhållit såsom konstforskare. Han har först med insigt och entusiasm vändt sig till och fästat uppmärksamheten på de ildre konstminnesmärkena i vårt land; han har gifvit uppslaget till en svensk konstforskving, och hvar och en som i vårt land beider den banan måste betrakta hvad Bruvius i det hänseendet gjort med pietet och acksamhet. I sammanhang. med sina arkeologiska stulier och forskningar hade han tagit känneiom om den konstlitteratur, som på 1820et började uppblomstra i Tyskland och