Följande dag medförde en mera lofvand upptäckt, nemligen en lång, rak gång, mer en ljusglimt vid slutet deraf, och nu förs väcktes Philips nyfikenhet och ,intresse. Ha skulle genast skyndat gången utföre, om e Humfreys varnande stämma hindrat honom och lifvad af denna enda skymt af hopp gjorde han bättre heder åt aftonmåltiden ät förut under många veckor, och var sedai mycket itrig att öfvertyga Berenger att nat ten var den bästa tiden för dessa undersök ningar. Och då Berenger hunnit öfvertyga sig at Guibert sof godt, tänkte han så ock, oci båda bröderna, åtföljda af Humtrey, nedsteg i den underjordiska gången. Ljusglimten vit slutet deraf, syntes naturligtvis icke nu, me; formen af det hvalf hvarunder de nu gingo var mindre antik än under tornet, så att d öv voro vissa på att vara under,den sednar uppbygda delen af slottet. Gången slutad vid en vägg med ett litet fönster, utan glas men försedt med jerngaller, och fullkomlig Mörkt, så att Berenger, som ensam nådde s högt upp, icke ens kurde gissa åt hvilke sida det var beläget. Vi få väl återvända vid dagsljus; kansk vi då kunna upptäcka något mera, suckad Philip. Tyst! utropade Berenger. Råttoro, sade Philip. Nej — hör du icke — en röst! Akta digt tillade han saktare, vi kunna vara nära nå gon af tjenstefolket. Men mycket närmare än han väntade, hör des en stämma till höger om honom ropa. Månne någon barmhertig kristen hör min: ord ? Hvem är der? frågade Philip. nåck, gode herre, är det en olyckskamra som talar till mig? Eller om ni är fri, villn blott sända ett bud till Leurre, till min stac: kars fader? Till Leurre!, utropade Berenger; och det är den normandiska dialekten! Åck Ar det — kap det vara Landry Osbertty