Aftonbladet – 13 november 1869, sida 2

estanterna i Frankrike och Belgien öfver len kränkning af protestantismens ära, som samvetstvånget i Sverge innebure och öfver len smälek, som de härför fingo uppbära fran xatolicismens sida. Inom vårt eget land fortgick diskussionen . ämnet uti tidningar, tidskrifter och på möen. Det var klart, att frågan icke kunde alla, att den på ett eller annat sätt måste erhålla en lösning. Vid början af 1859 års riksdag framlade regeringen ett nytt förslag till lissenterlag, eller rättare sagdt tvenne förslag, det ena till förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsötning, det andra till förordning angående ändring, i gällande bestämmelser om ansvar för den som träder till eller utsprider villfarande lärar, Det var en till sin personal nästan helt och hållet förändrad regering, somframlade dessa förslag. Efter excellensen Gänther, som vid rikets ständers gemensamma öfverläggningar i slutet af Oktober 1857 i ett lika varmt och vältaligt som sakrikt föredrag hade kämpat för konung Oscars religionsfrihetsförslag, hade : frih. De Geer nu blifvit justiestatsminister. Men den af regeringens ledamöter, som, att döma af förhandlingarne på riddarhuset, företrädesvis syntes vilja påtaga sig fadereller fadderskapet för förslagen, var den nye ecklesiastikministern grefve Henning Hamiltov. Denne hade mot slutet af år 1857 under ännu pågående Riksdag och åberopande sin egenskap af cpresident des åtats (såsom landtmarskalksvärdigheten något oegentligt betecknades) uppträdt i franska tidningen Sidcle med ett vidlyftigt försvar för ständernas åtgärd att förkasta konung Oscars förslag och dervid yttrat den åsigten, att något samvetstvång icke existerade i Sverge, på samma gång han uttalade sin önskan och förhoppning att landsförvisningsstraffet för affällingar måtte en tid bortåt bibehållas, till upprätthållande af trosvärman och det religiösa lifvet, ty — tillade han — jag föredrager, att mitt fädernesland i andra nationers ögon anses stå tillbaka och vara barbariskt, hellre än att jag der ser den trosflamma slockna, som nu genom Guds nåd upplyger Norden. Att de förslag, som framkommo under dylika auspicier, icke kunde vara synnerligt liberala, kan man lätt tänka sig och redan öfverskriften på det sistnämnda af de båda förslagen innebar en tillräcklig antydning derom, att här alls icke var fråga om införande af en verklig religionstolerans i vårt land, Af alla religionsfrihetens vänner här hemma mottogos de också med ovilja och underkastades den skarpaste kritik. I borgareståndet, som då utgjorde den upplysta medelklassens organ inom representationen, förkastades de, utan att en enda röst höjde sig till deras försvar. De blefvo emellertid godkända af majoriteter inom de tre stånd, som vid föregående Riksdag hade förkastat konung Oscars förslag och utgöra nu, promulgerade genom tvenne kungliga förordningar af den 23 Okt. 1860, gällande lagar. Man kallar dessa förordningar vanligen i korthet religionsfrihetsförordningarne, ehuru de i sanning icke mycket göra skäl för detta namn. Det framsteg, som genom dem gjordes var endast det att landsförvisningsstraffet för affall afskaffades, så att affällingarne från statskyrkan numera endast kunna straffas med förlusten af vissa medborgerliga och politiska rättigheter. Huru illusorisk den rätt till utträde ur svenska statskyrkan är, som denna dissenterlagstiftning lemnar, har ofta, äfven på den senaste tiden, blifvit utförligt ådagalagdt; det är allmänt kändt, att de trakasserier, för hvilka den utträdande skulle vara utsatt samt det godtycke och de flerfaldiga inskränkningar i afseende på bekännelse och andaktsöfning, som han sedermera skulle vara underkastad, förhindrat det stora antal af protestantiska dissenters, till hvilkas förmån lagen i främsta rummet skulle tjena, att begagna sig af densamma, så att de ännu i denna stund i flera hänseenden: befinna sig i ett besynnerligt rättslöshetstillstånd, — specielt hvad angår ingåendet af lagligt gällande äktenskap. Vi vilja här blott ytterligare påpeka att i åtskilliga åf de bestämmelser, som icke afse något teoretiskt uttalande, utan att praktiskt ordna förhållandena, innehåller denna lagstiftning icke ett framsteg från Gustaf III:s dissenterlag af den 24 Januari 1781, utan ett bestämdt tillbakaskridande. Man behöfver för att finna detta endast läsa 1 af Förordningen om främmande trosbekännare och deras religionsöfning och jem-. föra hvad som förekommer i slutet af dess andra moment med motsvarande bestämmel-: ser i 1781 års författning. I den gamla lagen från Gustaf III:s tid finnes med afseende på den fria religionsöfningen den inskränkande bestämmelsen: At de af främmande religioner öflige allmänna processioner och cereu onier må dem förbjudas till undvikande af förtörande anledningar till villfarelser och förargelser ibland de enfaldigare, med afseende hvarpå längre fram i samma lag är tillagdt: at förbudet mot allmänna processioner och ceremonier endast sträcker sig till publique platser, torg och gator, men ingalunda till invigning af deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor, eller någon af deras ceremonier, som inom slutna kyrkooch kyrkogårdsportar kan förrättas, I 1860 års förordning heter det deremot i afseende å alla dissenters: Dock må offentliga kyrkobruk och andaktsöfningar endast inom dylik församlings kyrka, bönehus eller kyrkogård förrättas. Härigenom skulle t. ex. baptister, som hade utträdt ur statskyrkan, om de vore församlade på nåot ställe under bar himmel, annat än på Porkovård. vara förhindrade att läsa bibeln