Aftonbladet – 13 november 1869, sida 2

fängelsetid inträdt i mannaålderns fulla kraft — han var nu tjugotre år — tyckte sig hafva styrka till nästan hvad som helst, utom denna hopplösa väntan. Han rådslog med Humfrey, som menade att det vore icke så illa att undersöka källarhvalfyen under tornet. Han hade, då han några dagar föret hemtade ved i ett hvalf under bottenrummet, bemärkt en jerndörr, visserligen stängd, men med så rostiga gångjern att de nödvändigt måste gifva efter för en sten i en stark Hand. Och hvem-kunde veta hvart dessa underjordiska hvalf och gångar förde? beräsliot di för erenger grep begärligt denna förhoppning. Philips motsägelseanda förmådde honora deremot att förklara denna tanke för en onyttig dårskap och han visade intet intresse för deras anordningar för den blifvande undersökningen, såsom att spåra så mycken olja som möjligt från de båda lampor de fingo bränna, samt bland veden ntsöka de torraste och till facklor bäst passande styckena, Det svåraste var att mai ej vågade rätt lita på Guibert, så att allt måste döljas för honom. Berenger måste sålunda göra sitt första besök i källarhvalfven allena, då Humfrey var tvungen att sysselsätta Guibert, och Philip förklarade att han ej ville vara med om saken — vara som en råtta, snokande i alla vrår af sin fälla. Emellertid hade Berenger nätt och jemt hunnit öfvertyga sig att jerndörrens hakar voro så helt och hållet förrostade, att de alls icke utgjorde något hinder, då Philip långsamt kom ströfvande genom källaren och sade: Seså! Jag skall hålla facklan! Du skall gå vilse i det här svarta varggapet om du går ensam. Undersökningen gaf Philip full rätt. In genting upptäcktes annat än källarhvalf,råttor och spindelnät; öfverallt var det mörkt kallt och fuktigt; och då de trodde sig hatva kommit långt utom torsets område, hörde de Humfreys röst helt nära, hviskande att middagstiden spart var inne,