Aftonbladet – 12 november 1869, sida 3

-ska, som skulle uppträda i en pjes senare på aftonen. Dagen derpå, lördagen den 8 Maj, var 0 hela San Francisco i rörelse. Man skulle t I fira fullbordandet af hvad man, under dessa dagar af entusiasm, kallade endast det stora verket, d. v. s, föreningen af Central-jernba-! nan med Union-banan. Denna högtidlighet, o lsom skall firas samtidigt i hela Californien, var emellertid utsatt för tidigt. Arbetet, det 1 lär sannt, var på sätt och visslutadt, såvidt I det blott afsåg californierne. Telegrammerna a tillkännagåfvo, att precis kl. 12 på middai fn skulle man vid Promontory-Point nedI llägga den sista rälen öfver den sista sleepern .på Central-banan; men å andra sidan hade i larbetena på Union-banan under senaste vecI kan icke bedrifvits med den utomordentliga I snabbhet, som de feberaktigt spända califorInierne nedlagt på Unionisterne, hvilkas I hutvudpunkt var i Chicago och slutpunkt -1i Omaha, kunde ej förr än två dagar derefter hinna få sammanbindningen verkstäld. Det hade varit rättare att ej fira arbetets fullI bordande förr än den dagen eller den 10 Maj: men californierne hade bectämt sig definitivtStängandet af banker och verkstäder hade blifvit tillkännagifvet, man hade uppgjort ordningen för processioner, uppsatt talen, arrangerat banketterna — allt var färdigt till d. 8, och otåliga som barn brydde San Franciscos invånare sig icke om att vänta, icke ens fyrtiåtta timmar, på att deras medtäflare skulle; hinna fram till anknytningspunkten. Staden var således denna dag i stor festdrägt: husen voro behängda med fanor, fartygen med flaggor från topp till däck; en salut af hundra kanonskott gafs; på gatorna hvimlade skaror af helgdagsklädda; talrika processioner af medlemmar af. yrken och föreningar, frimurare, gymnaster, mekaniker, brandkårer, kommo tågande efter hvarandra. Brandkårerna vunno priset, förmodligen. med anledning af det oväsen de förde. De tågade fram med ett tjog uppeldade ångsprutor, dragna af fyra hästar med präktiga seldon och machinisterne täflade med hvarandra om hvems ångpipa kunde skrika värst och längst. Denna olåt bidrog icke litet till att bringa entusiasmen till sin spets. Dagens största ärebetygelse tillföll emellertid ett nytt lokomotiv, som utgått ur en af San Franciscos verkstäder. Det var uppstäldt på en char dragen af tjugu präktiga grå hästar, förspända två och två med tjocka jernkedjor. Två lustiga körsvenner körde detta imposanta spann. På lokomotivet voro många arbetare grupperade, klädda i arbetsdrägt. Allt detta var af stor effekt och folkmassan applåderade ursinnigt. Derefter följde musikanoter som spelade falskt, anordnarne af festen till häst, halft skamflata, halft stolta öfver att vara föremål för nyfiket begapande af allmänheten, soldater, handtverkare, medlemmar at filharmoniska sällskapet — kort sagdt: halfva staden figurerade i denna cortege och den andra hälften trängdes på dess väg. På aftonen var allmän illamination. Jag hade med intresse följt denna festlighet, men hvad som roade mig ännu mer var att läsa redogörelsen derför i de olika calitorniska tidningarne. Den öfverdrift, som den amerikanska journalisten tycker om att visa, är verkligen kostlig.. Det är svårt att läsa en tidning utan att få anledning att skratta. Några redaktörer excellera isynnerhet i att servera orimliga fraser och: klingande ord; några finnas som företrädesvis använda paradoxer eller röra sig med. grofva cynismer; andra åter skrifva i en löjligt känslosam ton och denna förborgade konst finnes ingenstädes utöfvad såsom i Amerika. Vid stora tilldragelser af nationel betydelse, såsom invigningen at Pacific-jernbanan, äro alla journalister ense om att pronka med en teatralisk patriotism, den de täfla om att utveckla i artiklar af en oerhörd lyrisk flykt. Man underlåter sällan vid sådana tillfällen att drifva gäck med Europas gamla utlefvade civilisation, och man tillägger att den skulle behöft årbundraden för att fullborda arbeten, som några djerfva och företagsamma söner af det fria Amerika gjort fullfärdiga på några månader inför en undrande verlds ögon,. Man kan läsa uttryck af detta slag i de flesta amerikanska tidningar för den 8 till och med d.15 Maj 1869. Man kan i dem också, apropos jernvägen, få se kuriösa prof på brefstil: lycksönskningsbref som borgmästare, presidenter i handelskammare och andra personer. vexlat sinsemellan vid denna tidpunkt. Innehållet i dessa bref är riktig gukimoting till högsta grad uppstyltadt. Enkelhet är största bristen hos den amerikanska pressen. j Emellertid måste det medgifvas, att under dessa dagar entusiasmen hade stor anledning att gifva sig tillkänna, ty ett verkligen storartadt verk hade blifvit fullbordadt. Naturen och tilldragelserna — berg dem man .antog vara alldeles otillgängliga samt det borgerliga kriget — hade satt sig emot företa-. gets fullbordande; men energien och optimis-: men, dessa. ungdomens och ett ungt folks ly-sande förläningar slutade med att besegra : alla hinder. Menniskan skall under kommande seklers gång utan tvifvel uttöra flera andra arbeten, hvilka i omfattning och utveckling af styrka och mod skola gå uppl. mot Pacificbanan; men verlden är icke stor nog att gifva plats åt än större företag och man förstår den känsla som dikterat följande en TIilinois-journalists ord: Vi äro ej nog rika att kunna fira denna tilldragelse med så stor ståt som våra mäktiga grannar i Chicago, men vi äro alla mer stolta än förut : öfver att ba rätt att kalla oss medborgare i Förenta Staterna.n (Forts.)