Aftonbladet – 12 november 1869, sida 2

HKapten John Ericsson. Under loppet af förra månåden hölls i örenta Staterna ett vetenskapligt möte, varvid flera värdefulla föredrag meddelades, eribland äfven ett af vår utmärkte landsaan John Ericsson. Detta senare har uti era amerikanska tidningar fullständigt refeerats, men af brist-på utrymme nödgas vi RR oss till efterföljande intressanta tdrag. Nu anförda redogörelse för de förberelande undersökningarne rörande solvärmets erkliga intensitet skall, hoppas jag, vara illräcslig att förmå dem som bestridt de sigter jag uttalat i ett föregående meddeande angående temperaturen på månens tta, att taga ämnet i lugnt öfvervägande. Vid första påseendet synes den höga tempeaturen hos terrestra föremål vara oförenlig ned den uppgifna ringa intensiteten hos solrärmet. En tillfredsställande förklaring öfver denna skenbara stridighet finner man mellertid i solvärmets underbara egenskap, utt, under vissa förhållanden, oaktadt sin inga intensitet, kunna öka temperaturen hos örut till hur hög grad som helst upphetjade föremål. Kulan på en termometer, skydlad för solstrålarne, och uppvärmd genom omgifvande ämnens utstrålning till solvärmets naximum, antag till 1509 Fahr., får sin temperatur lika mycket ökad genom solens stråar sedan skärmen blifvit borttagen, som en: kula, obetäckt och utsatt för solen, men afkyld genom strålning till omgifvande kroppar hållna vid en temperatur under 0,9 Fahrenheit. Härigenom låter den höga temperaturen hos terrestra föremål lätt förklara sig. Först meddelar solvärmet sin svaga intensitet åt jorden, som å sin sida meddelar det erhållna värmet åt den omgifvande atmosferen. En mycket låg konstant temperatur — ett jemnvigtsförhållande som störes endast genom de afkylande verkningarne af en uppstigande luftström — skulle blifva följden af solens utstrålning om icke förhållandet vore, att vägbara ämnen, till en viss temperaturskilnad icke kunna genom utstrålvingen förlora värme lika fort som de mottaga sådan från solen, Solsystemets mekaniska detaljer förete sannolikt icke något af högre vigt än denna egenhet hos solvärmet att förkofras af eller vinna på utstrålningen från vägbara ämnen. Utan denna visa anordning, skulle jorden, ehuru den är omgifven af en atmosfer, städse förblifva en frusen ödemark likasom månen; kölden skulle herrska inom hela planetverlden och omöjliggöra allt organiskt lif. Med densamma är deremot det organiska lifvet, såvidt det beror af värmen, icke omöjligare på Jupiter och Saturnus än på vår planet. Det vore icke svårt att med bestämda bevis ådagalägga hurusom en viss förändring i atmosferens täthet och andra dess egenskaper, skulle förändra den terrestra temperaturen till nästan hvilken grad som . helst. Ej heller vore det svårt att visa hvarför, under nuvarande omständigheter, denna temperak tur, i kraft af ackumulation uppgår till 5609 öfver absolut noll, ehuru solvärmet, utan biträde af den ackumulation som härrör från närvaron af en atmosfer, blott utgör en bråkdel af den angifna, höga terrestra temperaturen. Nu kommer den frågan: hvad skulle inträffa med afseende på temperaturen, om atmosferen försvunne, och det svaga värme solen utstrålar till jordens yta icke vore till en del återgifvet och sålunda i tillfälle att ackumuleras, utan fingesprida sig i rymden? Svaret på denna fråga är tydligt. Den terrestra temperaturen skulle icke stiga högre än hvad som motsvarar intensiteten af solutstrålningen, hvilken, såsom förut är visadt, motsvarar en punkt på termometerskalan, som är mycket närmare den absoluta Ropa gtr än vattnets fryspunkt. Åro vi icke, i betraktande af det föregående, nödsakade att afvika från sir John Herschels åsigt, att temperaturen på månens yta, då denna är vänd mot solen, betydligt öfverstiger värmegraden af kokande vatten? Lord Rosse;s beräkning, att temperaturen på månens yta, vid lunarmiddagen skölle uppgå till 5009 Fahrenheit, förtjenar knappt nämpas. Bragt till en så hög temperatur, skulle vår satellit, med sin svaga attraktion, icke rimligtvis kunna undgå att vara omhöljd af ett eller annat slag gaser. ..I sanning, ingenting annat än antagandet af en ytterlig köld kan gifva en tillfredsställande förklaring öfver frånvaron af hvarje slags gasartad omgifning kring en planet, hvilken; i anseende till sin värhet till jorden, icke i någon väsentlig mån, hvad beståndsdelarne beträffa, kan vara betydligt skiljaktig från jordens heståndsdelar. Antagandet att denna vår granne förtorkad och förbränd har fullkomlig brist på vatten, är säkerligen ett af naturforskarnes största misstag. Månens ringa attraktionskraft i förening med den omständigheten: att månen rör sig i vacuum, nedbringar vid dess yta temperaturen för vattnets kokning så mycket att, såvida månen icke vore helt och hållet i saknad af flytande ämnen, moln af ångor skulla visa sig, om sir Herschels åsigt angående temperaturen vore sann. Men vi kunna lemna åsido alla på antagandet af hög temperatur grundade beräkningar, såsom fullkomligt gagnlösa. Månen har ingen atmosfer, :som kan tillbakaföra det värme den afskiljer från sig medelst utstrålning i rymden, och i följd häraf kan-temperaturen på dess yta (vi intaga ej i beräkningen den osannolika effekten atinre värme), icke öfverstiga den, som frambringas: genom den direkta verkan af solens svaga utstrålning. Tillökning genom ackumulation är omöjlig, enär månen icke eger någon