Aftonbladet – 12 november 1869, sida 2

stinktlik känsla af att han var nära att begå en lögn inför både Gud och menniskor. Gud bjelpe mig!s suckade han inom sig, och i hans drag lästes tillräcklig obeslutsamhet och förvirring, för att chevaliern med rätta kunde tro sin sak till hälften vunnen, Han sprang upp med tårar i ögonen, och utropade: Omfamna mig, min dyre, älskade son! Saken är afgjord! O, hvilken glädje! O, hvad frid! Men den instinktlika motviljan återkom starkare nu. Han steg tillbaka, korsade armarne öfver bröstet och sade åter: Gud hjelpe mig! Gud förbjude att jag skulle blifva förrädare! Min son, hör mig: dessa, skrupler äro lätt öfvervunna, begynte chevaliern, men i samma ögonblick störtade Philip, halfvaken upp från stolen och ropade, som i en dröm: Vik hädan, satan! Derpå först öppnade han ögonen, såg sig omkring och tycktes försöka draga sig till minnes hvar han befann sig. Philip! utbrast Berenger, hörde du...? Jag... jag vet icke, sade han mycket förvirrad. Jag drömde visst att den lede fienden frestade oss med chevalierns röst der, att sälja våra själar för en enda timma i hemmet ? Han talade engelska, men. Berenger svarade på franska. Du är sanndrömmare, Philip. Herr chevalier, han drömde att djefvulen frestade mig med er stämma, när ni lofvade mig hans frihet, med vilkor att jag uppfyllde er första fordran af mig. Hvad?. sade Philip, nu fullt vaken och genast inne i saken, då han ihågkom de ord han trodde sig i drömmen hafva hört. Och om du så gjorde, Berenger, lofvar jag dig att de aldrig skulle få se mig derhemma. Huru! skulle jag kunna visa mig der med sådana budskap? Nej! Jag skulle gå raka vägen till La None, eller Nederländerna, och taga lifvet af hvarje papist jag fick fatt i för det de kunnat förkeda dig till förräderilt