Aftonbladet – 12 november 1869, sida 2

Tyst, tyst, Philipb sade Berenger; jag kan 5 lrgtne min re hvarken mot Gud eller min maka, ens för din skull, och ni, min kusin, ser huru föga tacksam han skulle vara mot mig om jag så gjorde. Med er tillåtelse, min herre, skola vi gå tillbaka till vårt fängelsel Chevaliern qvarhöll Berenger ett ögonblick. och hviskade: Detta ädla hjerta kan ni omöjligen uppoffra för edra samvetsskrupler! Philip var så ond på Berenger för det han vågat tveka ett ögonblick, så upprörd och så bestämd att visa att ingenting felades honom, att han för en kort tid lifvades och syntes återvinna helsan. Men snart återkom den fordna modlösheten, om möjligt i ännu högre grad, med kinkigare lynne och envisare påstående att ingenting felades honomp. Det var den bittraste droppen i Berengers sorgebägare, då ban i slutet af Januari tänkte på hvad Philip varit för ett år se dan och huru aftärd och kraftlös han an var. Begäret att rädda brodern äfven på bekostnad af sin heder och sin framtid, återkom med sådan styrka, att han knappt kunde värja sig derför med sina ständiga bönesuckar om hjelp deremot. Och stundom kom dertill en tanke på Diane i all sin strålande skönhet och oändliga kärlek, och han kände att vid minsta stillestånd i den oupphörliga kampen vore han förlorad. Drömmar om frihet och lycka utan Eustacie, hemsökte honom, och då han vaknade kände han sig först förtviflad öfver att det blott var en dröm, innan han kom till besinning, och tac-kade Gud att han ännu var fri och ingens slaf. Den motvilja, afsmak och fruktan han, medan han ännu var. sjuk, beständigt kände för Diane, blef ej så lätt att uppkalla nu, då han full af helsa och kraft, tvingades. till ständig overksamhet. Sysselsättning både för kropp och själ tycktes vara den enda nöjlighet som stod båda bröderna öppen för utt kunna genomgå den sorgliga, ödsliga tid, om. låg framför dem . (Fortså