Aftonbladet – 12 november 1869, sida 2

halfqväfda jämmer och snyftningar — förstod sedan att han steg upp och knäböjde för att bedja — sedan, efter lång och jemförelsevis stilla gråt, lade sig ned igen, och från den stund han följande morgon vaknade, häntydde han aldrig mera med ett ord på brefven eller deras innehåll. Ehuru under nägon tid sorgsen och nedslagen, tycktes han dock hafva kommit derhän att betrakta de hemmavarandes falska föreställningar, som en del af den börda han allaredan. bar. Men denna börda blef med hvarje dag tyngre. De båda brödernas lynnen vorc högst olika och medan den franske, först förkrossad af slagets tyngd, långsamt återhemtade sig och beredde sig att tålmodig! bära verkningarne deraf, gjorde den engelska karakteren ett slags passivt motstånd mo: sjelfva slaget, gaf intet tecken till sorg och smärta; men led just derigenom ett slags utmattning, som gjorde verkningarne af det onda mer och mer kännbara. Och sålunda hände det sig att från den stund Philips enom brefven hemifrån väckta, något höga inbillning, en gång kunde för sig uppkalle hemmet, fader, moder och systrar, började den hemsjuka och trötthet vid fångenskapen, som redan undergräft hans helsa, mec förfärande hast gripa omkring sig i han: själ. Pjan klagade aldrig, han uttryckte aldrig någon önskan, men han syntes, som profes ten säger, täras bort på sina fötter. Har sof föga, och ehuru han för att ej gifva skä till anmärkningar, aldrig uteblef från måltiderna, emakade han kvoappast någon föda Han satt beständigt framför eldbrasan, hvars ifrån ingenting kunde locka honom och va: vid ett så dåligt lynne, att endast Berengers aldrig svikande tålmodighet kunnat uthärda dermed. Till och med vargjagterna intresserade honom icke mera. an sade blott att han hatade utländska odjur och att denna jagt var ingenting mot att jaga harari Dorset. Hans kärlek för fru de Selinville hade alldeles Blyknat bort för hans hemkingtan