Aftonbladet – 11 november 1869, sida 3

uttalats af Emile Durier, en af Sideles medarbetare, i hans tnanifest till samma 3:e krets, der Moilin uppträdt.. Jag villb, säger han der, ett nytt system, der embetsmännen af alla slag, i stället för att regera öfver Frankrike; äro dess tjenare, der lagarne äro till, ej till maktens försvar, utan till skydd för folkets rättigheter,der landets tillgångär användas af landet sjelf, i öfverensstämmelse med dess behof och dess vilja. Denna stora förändring skola vi genomföra med den lagliga oppositionens ständigt växande makt. — Jag sätter den allmänna rösträttens politik framför upploppens, som alltid äro föregångare till statskupperna. Så länge allmänna rösträtten ännu finnes i behåll, måste hon vara demokratiens enda vapen. Vår sak har utkämpat tillräckligt många hjeltemodiga strider, åtföljda af öfvergående triumfer. Hon måste nu göra -definitiva eröfringar, vinna segrar som ej åtföljas af en sorglig morgondag. Ett annat karakteristiskt drag. I ett offentligt möte i samma valkrets (den 3:e) förklarade poliskommissarien, att han ej kunde tillåta diskussion om de edvägrande kandidaterna, emedan hon strede mot författningen. Församlingen fann sig häri och afbröt sjelf hvarje talare som ville beröra denna fråga. Vid samma möte var Glais-Bizoin, hvilken som åhörare deltog deri, föremål för en verklig ovation. I det tal, hvarmed han tackade för hyllningen, yttrade han: Edvägrande ellericke, lägger jag er på hjertat endrägt och ihärdighet. Kommen ihåg att björnens hud ännu ej är till salu. Han är visserligen mycket sjuk, men ännu ej död, och för att vi skola kunna dela hans skion, behöfs enighet bland alla demokratiens fraktioner. Enligt Monitören skall kejsaren ett ögonblick tänkt på att upptaga ett par liberala ministrar i kabinettet och för detta ändamål öppnat underhandlingar med Emile Ollivier och markis de Talhouöt, åt hvilken sistnämnde utrikesportföljen skulle erbjudits. Men ingen af dem hade velat mottaga anbudet med mindre ministeren blifvit fullständigt ombildad i liberal anda. Dertill kan dock kejsaren ej förmå sig, och så kommer det nuvarande kabinettet troligen att oförändradt möta representationen. Gaulois vill veta, att kejsaren skall ha för afsigt att tillbringa en del af vintern i Nizza eler Mentone. Läkarne ha tillstyrkt det, och kejsaren, som åter är klen, om också ej sjuk, synes ämna foga sig efter deras önskningar. Något beslut kommer dock ej att fattas förrän efter kejsarinnans hemkomst, hvilken af denna anledning skall så mycket som möjligt påskyndas. En korrespondent från Madrid till Neue Freie Presse berättar, att man der nu mycket talar om en splitter ny kandidat till spånska kronan. Denne skulle vara erkehertig Ludvig Victor, en bror till kejsaren af Österrike, Den österrikiska kejsarfamiljen har dock för ej längesedan haft en så bitter erfarenhet af hvad dylika utbjudna kronor äro värda, att det ej är mycket sannolikt att hon nu, om saken eljest är mer än ett löst rykte, skall lyssna till en inbjudning till habsburgska huset att efter halftannat sekels förlopp åter bestiga Spaniens tron. Samme korrespondent skildrar stämningen bland landtbefolkningen som mycket republikansk, och anför som bevis derpå, att regeringen vid reorganisationen af ayuntamientos (kommunalråden) mäst tagasin, tillflykt till moderados och nykatoliker, emedan på landet allt som är liberalt äfven är republikanskt, äfvensom att på ej få ställen befolkningen vägrat erkänna de på detta sätt tillkomna ayuntamientos och endast genom hotelser tvungits dertill. Till och med i Madrid visar sig en nästan allmän republi-. kansk stämning. Stadens ayuntamientos hade låtit skicka IR i husen till borgarna tryckta formulär till en petition till cortes, med yrkande på konungavalsfrågans omedelbara afgörande, men endast få hade undertecknat henne, och planen att på detta sätt få en monsterpetition till stånd hade helt och hållet misslyckats. En petition särskilt till fördel för hertigen åf Montpensier hade delat samma öde. Det nsleE representanthusets sessioner förliden vecka erbjödo ett intresse, som de ej på länge haft. Först var det det obliatoriska civiläktenskapet och den allmänna rösträtten som sysselsatte huset, sedermera finansministern Camphausens finansplan och kultusministern v. Mählers reaktionära undervisningslag samt slutligen Virehows motion om afrustning och förminskning af militärbördorna. Att denna motion skulle falla, var att förutse; hon har dock fallit. med ära. Hon: hade vid-omröstningen 99 röster för sig och föll endast genom koalitionen mellan de nationalliberala och de konservativa. Sin opposition stödde de nationalliberala förnämligast derpå, att förbundets krigsbudget redan är faststäld till slutet af år 1871, och att således före 1872 ingen reduktion: kan göras i de militära bördorna. Medan dessa bördor oupphörligt och, såsom Virchow visat, på ett fruktansvärdt sätt växa, har regeringen dock gjort ett försök till besparingar på annat håll. Kultusministern har nemligen föreslagit en indragning af de 60,000 thaler, som varit anslagna till pensionering af enkorna och barnen efter aflidna folkskollärare. Således: millioner och ytterligare millioner åt armeerna, men åt folkupplysninej. mer än det nödtorftigaste. Samme r von Mähler har, som vi nyligen nämnde, äfven föreslagit, att undervisningen i folkskolinen or lingre kall vara kostnadsfri.