Aftonbladet – 11 november 1869, sida 3

UTRIKES, Rocheftorts val för Paris första valkrets, som först var tvifvelaktigt, har genom hans arrestering på gränsen blifvit så godt som säkert. Han plet visserligen efter några timmar, sedan man hunnit inhemta kejsarens vilja, frigifven och tillåten att fortsätta. sin resa till Paris. Men der hade emellertid underrättelsen om arresteringen framkallat en utomordentlig uppståndelse hos de just då på ett möte i La Chapelle församlåde valmännen af venstern. Underrättelsen ditfördes af studenten Alliot, en af medarbetarne i Rappel, som blifvit skickad till Brässel för att Hemta Rochefort och på återvägen jemte honom blifvit anhållen vid gränsstationen Feignies; men efter en stund: ensam fått fortsätta resan till Paris. Han skyndade genast efter ankomsten till mötet, der han, blek och upprörd, från tribunen afgaf sin berättelse. En storm af förbittring utbröt. Församlingen instämde i ett dånande Vive Rochetort! och de båda närvarande medkandidaterna Laurier och Cantagrel uppmanades att träda tillbaka till förmån för Rochefort. De gjorde det äfven, den förre dock endast på det vilkor, att Rocheforts arrestering skett af politiska skäl och ej för någon förbrytelse mot allmänna lagen. Men pu stöder sig arresteringsordern på ett domstolutslag för öfverfall med hugg och slag, och Laurier, Rocheforts farligaste motståndare, kommer väl således att hålla fast vid sin kandidatur. Cantagrel, den tredje af kretsens kandidater, är en socialist af renaste vatten och en typ på dessa gengångare från 1848, hvilkas antal lyc-ligtvis minskats, men hvaraf dock Paris ännu har ett och annat exemplar qvar, som af de senaste händelserna bragts fram i dagsljuset. Han är författare till en mängd fantastiska och obegripliga böcker i socialistiska och religiösa ämnen. En af desså har han dedicerat till sin son Simon Charles, nyss tolf månader gammal I ettannat arbete, dediceradt till Humboldt, har han nedlagt sina kosmologiska åsigter, som äfven de bära spår af en ej obetydlig själsförvirring. En annan af de socialistiska kandidaterna, som i bizarreri ej ger Cantagrel efter, är hr Tony Moilin, som i sina valmånifester kallar sig än arbetare än doktor. Denne hr Tony Moilin har till understödjande af sin kandidatur utgifvit en broschyr utder titel af: Paris år 2000 och deri ban lofvar att med början af nästa århundrade hvarenda person skall ha en årlig inkomst, som ej öfverstiger 12,000 och ej understiger 2400 francs. Paris skall då vara jordens socialistiska medelpunkt, staten är den enda jordegaren, den enda fabrikanten, den enda köpmannen o. s. v. Sådana äro de åsigter hr Tony Moilin på fullt allvar framlägger för valmännen i 3:e kretsen, der han uppträder som kandidat. Dessa båda typer höra onekligen till karakteristiken af den nuvarande valrörelsen. Man skulle dock misstaga sig, om man trodde att de spela någon stor roll. De representera endast en försvinnande minoritet och skulle endast i det fallet kunna få någon betydelse, om man genom utmaningar lyckades bringa parisbefolkningen ur dess nuvarande afvaktande, lugna hållning. Det är ej dessa halfförryckta drömmares ord, som i detta ögonblick utöfva det största inflytandet på parisarbetarne. Det är ord sådana som de hvilka