Aftonbladet – 8 november 1869, sida 2

STOCKHOLM den 8 Nov. Då man betraktar frukterna af riksdagarnes verksamhet före och efter representationsreformen, kan man icke undgå att såsom en anmärkningsvärd omständighet iakttaga minskningen i antalet af framställningar till: regeringen i önskningsväg. Des. k. önskningsmålen, d. v. s. sådana som tillhöra den ekonomiska lagstiftningen och med afseende å hvilka riksdagen endast eger petitionsrätt, icke beslutanderätt, handlades tillförene af Ekonomiutskottet, och de erhöllo understundom : både i nämnde utskott och i stånden en något hastig behandling, som visserligen ledde till afslag på mången framställning, men också städse lät ett temligt antal vinna framgång hos representationen. Afven växte framställningarnes antal sedan det hade blifvit en allt oftare tilllämpad praxis, att, i de fall der riksdagen genom tre stånd hade beslutit att en skrifvelse i ett ämne skulle aflåtas, men stånden stannat i olika beslut rörande skrifvelsens innehåll, det öfverlemnades åt förstärkt ekonomiutskott att skilja mellan de olika meningarne. Genom den successiva behandling, som nu är föreskrifven för dylika ärenden, hafva de en vida svårare skärseld att genomgå än tillförene. Icke sällan afslås förslagen redan af den Kammare, inom hvilken de blifvit väckta, och komma då icke ens under ompröfning i medkammaren; men om de föranleda någon åtgärd inom den Bammare, der de först handläggas, förestår det dem vänligen en ny utskottsbehandling i medkammaren, vidare en pröfning i sjelfva Kammaren och, i händelse af ändringar i förslaget, en återvisning till den Kammare, der det ursprungligen blifvit väckt; Slutligen kan det än en gång återkomma äfven till medkammaren. Men om, till följd af allt detta, framställningarne i petitionsväg blifvit färre till antalet, har det deremot blifvit en naturlig följd af den mognare pröfning, som ärendena måste: anses hafva varit inom Riksdagen underkastade, att man måste tillmäta de framställningar, som verkligen komma till stånd, en vida större betydelse än tillförene, och att man måste betrakta de åsigter, som lyckas bryta sig väg genom alla de antydda formakKteternas och: omgångarnes skär och bränningar, såsom i de flesta fall ett uttryck af en vidt utbredd och väl grundad allmän mening. Under sådäna förhållanden måste man också med förökadt intresse följa den-behandling, som de af Riksdagen beslutna framställningarne i önskningsväg röna från regeringens sida, och man synes hafva haft goda skäl för den förmodan, att representationens beslut äfven i dessa mål skulle hädanefter i allmänhet tillvinna sig både en ökad uppmärksamhet och ett ökadt afseende hos regeringen. Medicke ringa förvåning finner man emellertid att detta oaktadt riksdagens skrifvelser i önskningsmål ännu understundom -hos regeringen röna en behandling; hvilken synes icke rätt väl stämma öfverens med-den granlagenhet, som den ena statsmakten torde anses vara skyldig-den andra. Vi skola styrka vårt påstående med ett exempel. Sednast församlade riksdag aflät under den 7 Maj en skrifvelse till RK. M:t om teatercensurens afskaffande. På ett synnerligen klart och bindande sätt ådagalades i denna riksdagens skrifvelse att en censur, som föregår dramatiska produktioners uppförande, om den i sjelfva verket är möjlig då den endast kan träffa det skrifna eller tryckta ordet, men icke alla de-hjelpmedel öfver hvilka konsten kan förfoga för att gifva uttryck åt sådant som censurenkan -vilja undertrycka, likväl är föga lämplig och ingalunda leder till det mål somafses. Der erinrades vidare, att erfarenheten ådagalagt, att då myndigheterna ingripit och framtvungit uteslutningar eller förändringar i texten, så har konsten förstått, att just i det stumma spelet bittert hämnas på censurmyndigheten, hvilkens vanmakt att hindra hvad som kunnat såsom missbruk anses, gifvit stöd åt den mening, att ifrågavarande censur mera skadar än gagnar. Öch slutligen visades, att gällande strafflag lemnar myndigheterna betryggande vapen emot teaterföreståndare eller skådespelare som genom scenisk framställning sårar tukt och sedlighet eller som skulle missbruka dramatisk konst eller. scenisk framställning derhän, att han gjorde sig saker till politiskt brott. . Nåväl, hvad tror nu läsaren attregerimgen vidgjort i denna sak, med afseende å hvilken det icke lärer kunna betviflas eller bestridas, att Riksdagen gifvit uttryck åt en kompakt allmän mening? Jo, Riksdagens skrifvelse har i nära sex månader fått hvila i k. ecklesiastikdepartementet, och då densamma ändtligen i slutet af Oktober månad hos K. M:t föredrogs, blef beslutet — en remiss till konungens befallningshafvande för deras hörande! o Man kan fatta att ärenden tå hvila någon tid då det är fråga om sjelfva afgörandet, ifall nemligen brydsamma frågor föreligga och den beslutande är tveksam om hvad beslut han skall taga; men då man har för afsigt att med afseende å ett mål icke i första hand vidgöra någonting annat än att om detsamma inhemta vederbörandes yttranden, så synes det, utan att på en föredragandes beslutsamhet och handlingskraft ställes alltför stora anspråk, kunna väntas att beslutet derom skulle kunna fattas med något mindre betänketid än sex månader. a 2 0 Lal