Aftonbladet – 6 november 1869, sida 3

Eustaciesansigte fick ett så uppriktigt uttryck af förvåning nästan af förskräckelse, att hertigionan ej kunde låta bli att klappa henne på kinden och säga: Ah! oskyldig som en pensionnaire, som vi brukade säga på den tiden, då ingen annan var oskyldig. Men det är sanning, min dyraste, att vi ha stackars Samuel att tacka för vårt sammanträffande. Jag skall strax skicka den stackars karlen till Bourg-le-Roy utt predika sina tre predikningar; och när le något litet utträngt tanken på er, skall han få Mariette derute till hustru — det är n god flicka, som kommer att passa honom träffligt. Hon är ful tillräckligt, men det ör honom ingenting just nu. Jag skall tala ned honom och säga honom att jag har nina skäl. Han bor ju i samma hus som di, eller huru? Då vore det bäst att ni, ju örr dess heilre, kom till mig. Det vore också tt sätt att genast tysta alla elaka tungor. Men, vänta, tillade hertiginnan småleende, ni skall visst anse mig för en dåraktig sammal gumma, men är det sannt att ii räddat de ryktbara Ribaumontska perorna, om hvilka den gode kaniken Froissart alar?v 4 Eustacie lyftade barnet på sitt knä, upp-i nöt den lilla grå klädninged och visade att Rayonette bar perlbandet om halsen, säkert ästadt och doldt för allas blickar. Jag trodde att mina skatter skulle skydda 1varandra, sade hon, En perla sände jag ill min svärmoder med mitt. bref. För öfigt äro de ej mina, utan min dotters; hen1es fader lånade dem åt mig: gaf mig dem cke; --Dertörbär hon dem, och allt, utom rennes. Hif, skall förr få gå förloradt än dessa lubbelt dyrbara perlor. ; : De äro i godt förvars, var allt hvad herigionan svarade :s