Aftonbladet – 6 november 1869, sida 3

, Skånska herregårdar, och Södermanlands herregårdar, fortsättes nu genom ett planschverk, som omfattar Halland och hvaraf första häftet ligger framför oss. Det utgifves af Stockholms litografiska förlagsförening och är afsedt att fullständigt utkomma under loppet af nästa år. . Hvad som är synnerligen glädjande är att texten till detta plansehverk, liksom till de båda förenämnda, kommer att lemna värderika bidrag till provinsens kulturoch personal-historia. Liksom prof. Ljunggren för Skåne och doktor Eneroth för Södermanland meddelat beskrifningar, som ha ett varaktigt .värde och äro af helt annan karakter än vanliga planschtexter, så har ryttmästaren P. I v. Moller af intresse för saken åtagit sig att lemna text till de halländska bilderna; det finnes också ingen, som till följd af omfattande studier och forskningar i ämnet, är så vuxen företaget att sammanfatta en halländsk kulturhistoria som han. Det nu utkomna första häftet innehåller eOrk eOcreaA j lensköld; Fröllinge i Halmstads härad och .I Getinge socken, som nu eges af F. Brummer, och Öringe i Hööks härad och Weinge socken, som nu eges af C. Hammar. Planscherna äro väl tecknade och med stor omsorg i tontryck utförda. De bifogade trenne arken text handla om Walien, om hvars fordna egare Paul Laxmand, Henrik Krummedige, Eske Bilde, Eske Brock och Jörgen Scheel lintressanta historiska upplysningar lemnas. I Verket kommer att utgöras af fem häften med tillsammans 15 planscher och är subskriptionspriset beräknadt till 3 rdr pr häfte. b -— Fra alle Lande. Af denna underhållande och lärorika månadsskrift för nyare resebeskrifningar, skildringar af länder och folkslag, af djuroch växtlif m. m., redigerad af kaptenen J. U. A. Holm, har Septemberhäftet komrsit oss tillhanda. Det innehåller följande uppsatser: Nogle Ungdomserindringer ved Vice-Ådmiral Steen Bille (med plansch: En Daabsfest under Linien); Dampfierger; Skitser fra Japan af E. Saenson, Premierlieutenant i Söestaten (med plansch: staty af Buddha, hvars original finnes i en stad i närheten af Jokohama); Fra Philippinerne af Edm. Plauchut; Montenegro ved —g.Priset för årgång af denna förtjenstfulla tidskrift är 4 rdr 48 sk. danskt. — Genmäle, Ehuru vi i allmänhet icke kunna påtaga oss att införa genmälen på litterära kritiker, hvilket skulle leda derhän, att nästan hvarje-recension skulle framkalla dylika, göra vi i detta hänseende dock för en gång ett undantag och införa härnedan några upplysningar, som signaturen Bias, författaren af -berättelsen Svear och Araber, anhållit att få meddela och hvilka, enligt insändarens enträgna begäran; tryckas med haus stafningssätt : Til redaktionen av Aftonbladet. Härmed anhålles vördsamt at i största korthet få besvara några anmärkningar mot förmenta överdrifter, hvilka blivit av en anmälare i n:r 252 av Eder tidning mig tilräknade i mit arbete skandinaver och araber,. Det anses såsom anakronism, at jag i en nordisk vikinga-saga beskrivit fyra drak-skepp av samma storlek som nutida fregatter. Lavån har upmätt flera stensätningår efter vikingafartyg av nutida korvetters storlek och beräknat dessa fartygs besättning tib 300 man. Ormen långe beräk. Itre planscher, framställande egendomarne: Wallen i Hööks härad och Woxtorps söcken, som nu eges af A. M. Carlbeim-Gyl-. nar han til samma längd som en 42-kanons-fregatt. Bemanningen på sist nämda skepp angives ända til 1200 man. Sagorna omtala många stora fartyg såsom de tre stora skepp, hvilka enligt Lodbrokasagan utrustades til Englands erövring. Bevisligen gjordes under-en längre-tid resor til Amerika, hvarav kan slutas, at även bandelsskepp bygdes stora, ehuru i almänhet så kallade byrdingar och snäckor voro små, och de sist nämda kunde dragas över åsar mellan vattendrag. Enligt beskrivningen av: författare i sjövetenskap och historia kan man om de större drakskeppen tillämpa hvad jag tagit til motto: Fyldes det Skgpet med väpnade män, då skulle du trott dig skåda en flytande konupgastad, en simmande fästning. At jag på et ställe kallat morernas krigsmusik den larmande janitschar-musiken skule ha varit en anakronism, om ja ej sju sidor dess förinnan särskildt beskrivit denna musiks särskilda instrumenter och upgivit, at den s. k. janitschyr-musiken leder sit ursprung från den moriska. At den på 800-talet var sådan jag beskrivit den, antager Jag vara riktigt, enär jag hämtat beskrivningen ur Weiss Kostämen-Kunde, hyilken är upstäld efter olika århundraden och bekräftas av andra källor såsom Brockhaus Reak-Encyclopedie och krigsvetenskapliga arbeten, hvilkå visa militär-musikens höga ålder i orienten samt huru den först med korstågen kom til de. kristna vester-länderna. At jag låtit. en. vikinga-här under marcher manövrera med jägar-kedjor, understöd, huvudstyrka och tross, förutsätter ej, at slikt verkstälts efter nutida taktik. Alla dessa militära begrepp äro bevisligen urgamla; och man -kan omöjligen tänka sig at en här av et krigiskt bildadt folk kan tåga fram utan alla dessa hjälpmedel, när det gäller at storma städer och fästen. Därav följer ju ej at under batalj begagnas jägar-strid. Jag ar såsom slagordning endast omtalat svinfylket i dess enklaste form samt Almanzors omkring et årbundrade förut upfunna slagordning, Anmärkningen.om det vidunderliga och otroliga i en handfull nordiska kämpars bedrifter emot en väl rustad morisk här avser väl at jag låtit tålv bärsärkar rusa in i morernas kavaleri. Det skenbart vidunderliga torde dock vid närmare granskning bliva ganska sannolikt. Morerna voro redan spridda och tröttade; de uthvilade, tilfälligt vansinniga bärsärkarnå skyddades av nordmännens bakom dem framtågande täta sköldborg; Hvilken uptog de sårade i siva leder. Om berättelsen i sin. helhet kan anses vara vidunderlig eller otrolig för en större allmänhet, hvilken ej eger tilräcklig bistorisk. och arkäologisk kunskap för at finna, at novellen blot är en i7enskildheter diktad framstälning av en historisk tildragelse, hvars få kända detaljer jag noga efterforskat och följt, så är det kanske et fel av mig at ej ha angivit de källor jag begagnat, De ha varit många och flera än jag nu kan erinra mig, men det vanliga sättet att i noter uprepa dylika källor har jag altid funnit störande för läsaren samt mången gång skrytsamt. av författaren. Såsom huvud-källa för det rent historiska anförer jag blot Werlauts berättelse om skandinavernas färder til pyreneiska halvön och därnäst fransmannen Deppings -skrift om nord