Aftonbladet – 5 november 1869, sida 3

rj tran sin storthingsplats för att taga ordet. -I Förr skall han ha haft en genomträngande ar I piccolastämma, som i förening med hans Lir I sterdialekt mycket sårade örat.. Detta har -I han genom flit och öfning öfvervunnit, och man måste nu medgifva, att hans föredrag i formelt afseende icke verkar obehagligt. Det är alltid någonting forceradt i det, och det bär alltid prägeln af den till motstånd och strid beredde polemikern, men han talar med bestämdhet och säkerhet, famlar icke efter orden och bibehåller den orubbligaste kallblodighet, till och med när hans bizarrerier väcka ett qväfdt skratt hos de eljest så stillsamme och allvarlige norske storthingsmännen. Det är pågonting fängslande att se denne svartklädde, spinkige, mycket framåtlutande man med det yfviga, svarta håret ner i pannan, det bleka, temligen infallna. ansigtet, ur hvilket ett par skarpa ögon djupt inne lysa, hvilkas vassa uttryck derjemte stundom har någonting eget stirrande, som om de blickade ut i den tomma rymden. Från första stund hade Jaabek i StorJthinget intagit en så isolerad ställning, att I det inflytande han fick på ärendenas afgörande, måste sägas vara så godt som intet. Han fortsatte sitt lilla krig med en outItröttlig hårdnackighet, men det principiella, som kanske omedvetet dref honom fram, förstod han icke att göra klart och höja upp såsom samlingstecken. Sina ansträngningar I splittrade han på onyttiga protester mot höga pensioner, stora anslag och dylikt; i de egentliga politiska frågorna uppträdde han sällan, och hans voteringar i dessa voro icke heller af den natur, att de kunde inbringa någon erkänsla åt honom från det liberala partiets sida. Den enformighet, hvarmed hans nej, nej! ljöd i hvarje sak, der det gällde penningeuppoffriog för allmännyttiga ändamål, beröfvade det till slut nästan all verkan. I början förargade man sig, derpå skrattade man, och slutligen hörde man alls icke på honom. På detta sätt hade Jaabzek i 20 är deltagit i det offentliga lifvet, då det ändtligen rann honom i sinnet, att hvad en enskild man icke förmår, det kunna flere mäkta. Jag skulle mycket misstaga mig, om det icke var berättelserna om bondevännerne i Danmark, deras stora utbredning och deras stora inflytande på det offentliga lifvet, som först ledde hans uppmärksamhet på hvad som kunde uträttas förmedelst association, och i början af år 1865 stiftades med Jaabzrek, K. Ormestad, T. P. Ihme, Knut Hartmark och Chr. Olsen Berge till styrelse i Mandals prestgäll den första bondevänsförening, moderföreningen för de många dylika, som sedermera ha skjutit upp öfverallt i landet. Hon började med omkring 100 medlemmar och utfärdade ett manifest, hvari hon uppmanade att sluta sig till henne och framlade ett program, enligt hvilket syftemålet skulle vara: aatt arbeta på att styrka, reda och befrämja den allmänna mening, som går i den riktningen, att de allmänna bördorna och utgifterna icke böra ytterligare förökas, utan deremot söka minskas; att bidraga att göra den meningen klar, att landets stora skuldsättning såväl bemma som ute leder till förderf; ; att visa nödvändigheten och önskvärdheten af: handelns frigifvande öfverallt, såväll. på landet som i städerna; arbetets frigifvande, der nu ofrihet finnes; hjelpsamhetens frigifvande genom upphäfvande af de lagbud, som hindra från att hjelpa vid sjukdom och skador; frigifniog af den verksamhet, hvilken genom sakförarelagstiftningen icke är tiilbörligt fri; ; att i det hela taget befrämja den materiella utvecklingen och andra framsteg genom undanrödjande af onödiga tvångslagar och annat, som är till hinder vid sjelfverksamheten och utvecklingen. : I början gick det temligen smått med utbredandet både af bondeväns-föreningarna och Jaabeeks den 5 Juli 1865 påbörjade lilla) blad Folketidningen, som utkom hvar, fjor1 tonde dag, Åtminstone kunde på det 1865—66, samlade Storthinget ingen frukt spåras af del, nya sträfvandena; Jaabek intog sin vanliga ; isolerade ställning och allt gick i det gamla bjulspåret. p Annorlunda blef det år 1867 och 1868, 1 Den oafbrutna agiterande påtryckningen bör-s jade att bära frukt; bondevänsföreningar stif-j tades öfverallt ilandsbygderna, dels sjelfstän( liga, dels — och detta var väl fallet på dell i 1 l L a 1 e i 8 flesta ställen — anslutande sig till det Jaa-i bekska programmet. Uppmärksamheten blef väckt, och man började redan med en viss oro fråga sig, hvilken riktning detta skulle taga, om det skulle få något inflytande på sammansättningen af det nästkommande Storthinget, eller om det skulle sluta med ett nytt Thraniter-krig, sådant som det vi hade ir 1851 med oroligheter och uppror af ringa inledning. I sistnämnda afseende lugnadesi nan snart. Det allmänna möte af represen-e janter från landets alla bondevänsföreningar, ö som sammanträdde på Hamar den 22 Junilh 1868, och var samladt ett par dagar, räk-d nade icke mer än 23 medlemmar, och debatc erne, hvilka mest vände sig omkring ekonoa niska frågor, höllos i en mycket moderat a on. De politiska resolutioner, som antogos,g voro visserligen tillräckligt radikala, ty delb ingo bland annat ut på införande arallmäns östrätt och omedelbara val, men de väckteln ngen uppmärksamhet vid mötet, och det varg ydligt, att. man blott beslöt dem, derföre att !n le nu en gång blifvit framställda. Hvad in-g örandet af årliga Storthing angick, så utta-g ade mötet sig mot denna reform. Slutligen ( estämdes det, att nästa möte skulle hållas!(C Kristiavia vintern 1868—69 under Storthin-v ets sammanvaro, en afsigt, som dock aldrig b attes i verket; ty då Storthinget hade varit ti amladt en tid, kommo frågor af en helt an-d an omfattning och praktisk betydelse påle öredragningslistan. Icke heller storthings-tc alen hade bidragit att stärka bondevänpernas bi arti. Väl blef ett mindre antal tjenstemän k aldt än till det närmast föregående Storthin) bi et, men de nya representanterna af bonde-p tåndet stodo utan undantag fria och obundna g afseende på det Jaabekska programmet: i Hvad som mest hade bidragit att gifva de en bondevänliga rörelsen näring, var det fö konomiska betryck, som kändes ötverallt, se ch den säkerhet, hvarmed Jaabsek förkun-!S ade, att han funnit ett nniversälmedal hör I 4: