Aftonbladet – 5 november 1869, sida 3

drup hållit i Odelsthinget, består af 1408 rader eller en sammanlagd linea af 326 fot C tum. Det längsta anförande jag vet att jag sjelf hållit, består af 261 rader tillsammans af den anspråkslösa längden 60 fot 5 tum. Enahanda är förhållandet i hela Storthinget; der har Sverdrup inalles talat 17,831 rader af 4136 fot 8 tums längd; jag blott 2649 rader af 616 fot 9 tums längd. Huru benägen man onekligen är att vid första ögonkastet brista ut i skratt öfver denna narraktiga beräkning, hvilken författaren på fullt allvar anför till bevis på, att han icke, såsom man beskyllt honom, har fört det store Ord på Storthinget, så förtjenar det verkligen allvarsam uppmärksamhet; ty det är ett ypperligt exempel på den dialektiska metod, som denne namnkunnige man, efter hvilken en stor och betydelsefull folkrörelse blifvit uppkallad, begagnar och den han till stor del har att tacka för sitt inflytande. Med samma orubbliga säkerhet, hvarmed han här i tumtal mäter ut sin egen parlamentariska verksamhet och anför dessa siffertal såsom någonting för dennas karakter afgörande, tager han ihop med alla Ide problemer och frågor, han möter på sin I väg, och tror sig kunna affärda dem genom lättfavtliga beräkningar, som Väl gripa den yttre formen, men sällan eller aldrig tränga fram till innehållet och kärnan. Men just Idetta framställvingssätt är ju i dålig mening Ipopulärt, emedan det skenbart besvarar hvarje fråga, till och med den mest invecklade, med den största lätthet och konseqvens. När det t. ex. frågas, om tjenstemännens löner kunna sägas vara lagom stora, kan Jaabek genast göra saken klar; han anför, att en arbetare erhåller så och så många skilling om dagen för ett visst antal timmar för att gräfva diken, hvaremot tjöhstemannen får flera specier om dagen för att sitta ett mindre antal timmar på ett embetsrum, och dermed är svaret gifvet, att tjenstemannens lön är lika mycket för hög, som den öfverstiger dikesgräfvarens. Det kan nog löna mödan att taga i litet närmare skärskådande denne mans personlighet, hans offentliga uppträdande och den verkan han ,utöfvar på det samhälle, hvari han letfver. Afven svenska läsare ha säkerligen på den senare tiden ofta hört talas om Jaabek och den Jaabsekska rörelsen, men de flestes kunskap om hvad han är och hvad han egentligen vill torde vara temligen oklar. Det faller sig så mycket lättare att nu gifva en skizzerad teckning af den märkliga tafla, som Jaabek och Jaabekianismen framstäila, som han nyligen sjelf i sin Folketidende — en i Sverge alldeles okänd publicistisk organ — har uppstält ett slags politiskt framtidsprogram. Sören Pedersen Jaabek hade just uppnått den i lag föreskrifna åldern — 30 år — då han år 1845 sändes till things såsom en af representanterna för Listers och Mandals amt, inom hvilket han år 1814 hade blifvit född på gården Holmestand i Holme socken, 1!2 mil nordost om Mandal. Han var då kantor. Redan vid hans första inträde i representationen lyckades det honom att väckal uppmärksamhet och anstöt. Få eller ingenx, så skildrar en samtidig politisk broschyr hans första uppträdande, ha någonsin uppträdt med den suffisance som han. Kommer nu härtill, att han var alldeles oinvigd i formerna, att han oförskräckt högg in på tjenstemannaklassen och regeringen, att han utan försyn drabbade ihop med storthingets intelligens, under det han alltför mycket blottade sin egen totala brist på kunskap i de vanligaste ämnen, kan man icke undra på, att han ofta har fått välförtjent näpst. Det bästa är eljest, att mannen sjelf föga bryr sig om hvad man säger, och att gifva honom snubbor är att slå vatten på gåsen. För öfrigt måste vi tillstå, att vi hysa fruktan, att Jaabeks värde såsom storthingsman är misskändt af de flesta, och det skulle mycket förundra oss, om han icke med tiden skall bli annorlunda bedömd. Han har ett ljust hufvud, men få kunskaper; deremot besitter han vetgirighet ech flit och skall snart inhemta hvad han saknar. Han bar adopterat en hel märgd förvända idter; dessa skola med tiden purificeras, och det virrvarr, som nu kommer hans tankar att löpa omkring, skall reda sig. I ett afseende har denna förutsägelse gått i fullbordan; Jaabiek har mycket lagt sig vinn om att tillegna sig den borgerliga lärdom, han trån början saknade, och om också den bildning, han härigenom har kunnat förskaffa sig, icke bar varit fri från oreda och de stora missförstånd, som autodidakten svårligen undgår, måste det dock medgifvas, att den är långt omfångsrikare, än man vanligen finner hos vår ällmoge i de distrikter, der Jabeek är bosatt, och hvarest en stor del af det menskliga lifvet för de mindre förmögne absorberas af direkt arbete för att få tillräckligt att föra från handen till munnen. I ett annat afseende har broschyrförfattaren från 1845 blott till hälften fått rätt; detd pvirrvarr,, som kom Jaabieks tankar att löpa e omkring, ordnar sig blott, då han uppträder o med det muntliga föredraget, men herrskarjn innu suveränt, när han sätter sig vid skrif-le bordet — så snart han kommer utanför dels simpla beräkningarnes eller de koncisa axio-b mernas område. Hvarje nummer af hanst olktidning bär vittnesbörd härom; hvarje gång n ran skall försöka en längre tankeutvecklingd — antingen detta sker i poesi eller prosa; ty!b ikasom alla store män har han den egenhe!1ö en att tilltro sig styrka i det, som just är!b 1ans svagaste sida, och skrifver derför conjre more vers, d. v. s. prosa i rimmade, olikala ader — går det på tok för honom; en mång-ä ald af sidotankar kommer stormande och villl d rara med, begreppen sträfva förtvifladt för att lu inna de ord.och vändningar, som passa dem, ts ch misslyckas ofta; för att göra förvirrin-u sen fullständig, kommer den polemiska lidelli efullheten, det bittra minnet af de många rederlagen, den årslånga fruktlösa striden,st arkasmerna och hånet, som ljungat ned öf-y; rer hans storthingsplats, och så slutligen det!m verusande medvetandet, att hundratals per-q; oner öfverallt i landet med längtan och blind n; ro vänta på hvarje erd från hans penna,ljå ninnet af Hamarmötet, der han stod såsomy: rdförande för delegerade från landets bonfu levärsföreningar, men hvarest likväl alltsam3 ans slutligen upplöste sig i något, som temga isen mycket liknade ett komplett fiaska —I2 mu Eb oh hed ST PT OP Bee ee fe er