Aftonbladet – 5 november 1869, sida 3

anspråk på statens understöd och hvilk: icke, beröfvade Jaabeeks radikala ekonomiska fantasier det mesta af deras betydelse I en period af politiskt stillestånd och likgiltighet kunde han kanske ha väckt en viss uppmärksamhet och vunnit en och annan seger. Nu deremot, då en verkligt liberal rörelse hade kommit i sinnena, var det få eller ingen, som brydde sig om hans paradoxer. Under det att de bondevänliga föreningarnes antal har tilltagit, har Jaabeks inflytande varit i jemt sjunkande. Det har alltmer och mer visat sig, att hela hans sträfvan blott är af negativ art. Det är knappt för djerft att säga, att framtiden tillhör de män, som i sitt program ha intagit det sanna i Jaabeks trosbekännelse, bemödandena att reducera statens inblandning till ett rimligt mått — men icke att helt och hållet utstryka denna — och som derjemte ha positiva politiska ändamål att uppställa. I det manifest, som Jaabek nyligen utfärdat, med anbefallande af hvad bondennerna i synnerhet böra arbeta för i den rmaste framtideu, uppställer han ett tjog ämnen af olika art — såsom budgetens reduktion med 1,000,000 spd., skoldirektörsplatsernas indragning, en ny skjutslag, ny lag om torskfisket i Nordlanden, räntans nedsättande 0. s. v. — men först och sist detta: inga tjenstemän på Storthioget. Välj icke, utbrister han, på tjenstemän hvarken till valmän eller storthingsmän; denna begäran kan anses oafvislig, och uppfyller du den, så är det detsamma som ett så godt val, som du förmår åstadkomma. Härtill är det således som Jaabek är re. lucerad, att arbeta för tjenstemännens utestängande från Storthinget. De positiva uppvifterna af mera allmänt intresse hvila i anIra händer, hvilka förmodligen skola drifva iem igenom. Huruvida den ofruktbara utestängningsagitation, som sålunda nu är hans nda privategendom, skall förmå väcka nåsot allmänt genljud i landet, får framtiden visa. Det är knappt troligt. En god sak har den Jaabekska rörelsen iträttat; det är, att man har fått blicken nera öppen för, att massan i vårt land ir en faktor, som icke längre kan utelemnas ir räkningen. Öfverlemnad åt sig sjelf och itestängd från politiska rättigheter och den lermed följande politiska sjelfuppfostran, emfaller hon åt den första bästa agitator. vå gånger förr — i den så kållade Soeloldska rörelsen och i arbetarerörelsen — ar hon bultat på dörren. Nu har det skett redje gången, och nu är man kanske villi are att öppna för henne.