Aftonbladet – 3 november 1869, sida 2

hufvud skakades förnumstigt härvid i den fromma och högtidliga församlingen. Men ännu värre! Då hon blifvit bjuden ill äftonmåltiden hos den förträffliga fru Fargeau, hade denna högmodiga lilla bourgeoise alls icke vetat sin plats, utan uppfört sig som om hon varit en adelsdam, en förnäm fröken, i stället för enkan efter en prest och dottern till en urmakare. Påstå att hon var okunnig om att rangskilnad här iakttogs! Det var också ett stycke parisisk oförskämdhet, framför allt af den som visade sig så löjligt noga, att hon torkade sig om munnen med sin egen näsduk, och icke med bordsduken, och som ogerna ville med sin egen sked lägga för på sin tallrik ur den skål med potage, der alla andra serverade sig. Allt detta kunde dock blifvit förlåtet, om hon blott velat låta: dem få en fullständig och detaljerad berättelse om huru hon undkommit sin mans öde. Men hon bara rodnade och sade att hon var så sjuk att hon knappt visste huru det tillgått, och då man trängde henne närmare in på lifvet med frågor, svarade hon blott: De stängde mig inne. Så kom mäster Gardon, innan man hunnit vidare förhöra henne, och blandade sig i samtalet, sägande att hon lidit så mycket att han bad det man ej mera måtte bringa detta ämne å bane. Icke heller han ville närmare förklära sig, och det var tydligen någon hemlighet under allt detta, och han blef allt mer och mer blind och intagen af en listig qvinnas konster. Eustacie blef befriad från att höra detta sqvaller genom sin okunnighet i provengalskan, hvilket språk talades af alla, utom de högst bildade klasserna. Värdionan kunde j föga franska och vågade sig aldrig på några längre samtal; och mäster Isak, som kunde tala både oc och owi, var icke en persun,