Aftonbladet – 2 november 1869, sida 3

trivialskolans (denna flyttades till Hudiksvall från Enköping) uppbyggande, hvilken byggnad tillika med hela staden i aska lades 1721 den 21 Maj af fienden Ryssen. Hur litet eganderätten under den oroliga tid då Hudiksvalls stad anlades var skyddad för konungamaktens eller embetsmyndigheters godtyckliga och våldsamma ingrepp, derpå lemnar oss Widmark i sin förträffliga beskrifning öfver Helsingland många talande exempel, bland hvilka det här torde vara på sin plats att andraga ett, som är betecknande nog. Vid Hudiksvalls stads anläggning hade konung Johan till staden anslagit trenne hemman, hvaraf tvenne i Hudik och ett i Wallen, med vilkor att bönderna erhöllo vederlag i andra hemman, som tillhörde kronan, eller ock i penningar efter hemmanens värde. Tvenne af dessa bönder fingo i ersättning Kungsgårdens och Näsby hemman i Norrala, men till den tredje saknades tjenlig lägenhet att anvisa. Konung Johan förordnade derföre i bref af den 3 December 1583, att Jon Svensson i Hudik, hvilken icke undfått annat hem sig tillagt, skulle för någon tid bebo de egor som längst från staden belägna voro, csåframt borgerskapet honom dessa egor på någon tid förunna ville. (!!) Sedan staden år 1602 genom förnyade privilegier åter blifvit tillerkänd Hudiks by, anbefallde konungen i bref den 20 Maj 1607 fogden Lasse Bertilsson att uti samma bys egor och tillhörigheter staden inrymma. Sådant skedde äfven utan att något vederlag tilllades dåvarande hemmansegaren, hustru Elin. Hon vände sig då till konungen med klagan att hon blifvit beröfvad sitt arfvegods. Fogden erhöll väl derefter befallning att tillägga henne ett annat hemman, så godt som det bon tvingats lemna, men derpå följde ingen åtgärd, hvarefter slutligen på hennes åter upprepade klagan konung Gustaf Adolf sex år senare anbefallde fogden, att hustru Elin skulle för sitt afträdda hemman med penningar förnöjas. Hurnovida denna ersättning någonsin utgick är emellertid icke kändt! Så kunde det gå till på den tiden! Stadens fiskeriskap, till ett antal af flera hundra personer, utflytta om vårarne till öarne Agön (som har en ypperlig hamn), Ksåkön, Innerstön, Hölik å Hornslandet, samt utöarne Bålsön och Kuggöarne. På Agön, 4 mil från Hudiksvall och i öppna hafvet, finnes SD uppsatt å en udde, benämd Sqvalpen. Här, likasom på Kråkön, finnes ett kapell af trä, i hvilket gudstjenst då och då hålles af prester från staden. Fisket bedrifves nästan uteslutande med s. k. skötar och gäller den öfverallt så hårdt förföljda strömmingen. Laxfisket är obetydligt och skadas mycket af skälarne, hvilka på näten eller refven uppäta laxarne, med undantag af hufvudena. Torsken har på de senare åren begynt gå till i ymnighet, men denna fisk föraktas ännu af skärgårdsfiskaren, hvilken, då torsk oförvarandes fås på laxref, alltid ger den åt svinkreaturen. Såsom ett bevis på torskens ymnigheti dessa vatten må nämnas, att landsfiskal D. för ett par år sedan på en för ändamalet enkom utlagd ref om några hundra krok, fick, på en natt, 15 lispund torsk, af hvilka de flesta vägde 5 å 6 skålpund. Skäljagten är i starkt aftagande, och skältillgången ingalunda så ymnig nu som fordom, då skälar till och med visade sig istadens hamn. För närvarande bedrifves skäljagten på höstarne företrädesvis på Hornslandet och utskären deromkring. Sjöfågeln i skärgården, såsom ejdern, grågåsen, svärtan, prackan, skraken m. fl. arter, är äfven stadd i stark minskning, hvartill förnämsta orsaken torde vara den så oklokt handhafda äggplundringen om våren. Den ifriga sträckfågeljagten för vettar torde äfven göra sitt till att skrämma fågeln från dessa trakter. Man kan med fullkomlig säkerhet antaga, att om ej snart kraftiga medel an vändas till fågelns skydd, skall han till slut alldeles försvinna från våra skär och kuster. För några år sedan blefvo Hudiksvallsboerna för en kort tid satta på ett slags betänklig svältkur, af anledving att alltillförsel till staden af lifsmedel från de omkringliggande socknarne på en gång upphörde. Den lika ömkliga som löjliga anledningen till denna stoppning var följande: På ett eller annat sätt hade några bönder från Forssa, Tuna o. s. v. fått reda på, att i staden skulle finnas flera köpmän, som voro frimurare. (Logen i Gefle var då nyss stiftad.) Denna hemska och hotande underrättelse spred sig-med stor hastighet omkring öfverallt på landet och bade till följd, att ingen af allmogen vågade sig in till staden med sina produkter, af fara att bli bortsnappad, grymt slagtad och sedermera såld till den 8. k. hundturken. Först sedan stadens tidning meddelat några lugnande ledare och till landet utresta hudikare lyckats bringa en och annan till förnuft, började åter någon till: försel af matvaror. Bönderna voro likväl så försigtiga, att de i förstone gingo i flockar, hvarunder alltid ett par eller flere stodo på post, under det en kamrat var inne i boden för att sälja eller köpa. Denna löjliga förskräckelse gick så längt, att då en gång en orof och stark Forssabonde, sedan flera manhaftiga kamrater blifvit stälda som vakt vid trappan, vägat sig in äl grossh, Frisk för att köpa en kagge snus, han icke under några vilkor kunde förmås att stiga in pål kontoret för att få tillbaka på en lemnad ttäörra .codol Cltligon wwemade hamn troll fi da