Aftonbladet – 2 november 1869, sida 3

psalmer för härarne innan de skredo till an fall, och som fåfängt försökt göra helgon af soldaterna; medan andra herdar kommo från de små pyreneiska byarna, der nu lefvande slägten aldrig sett tändas ett kättarebål och ej heller visste hvad det ville säga att af fruktan för fiender, i hast och hemlighet skingra den församlade hjorden. Ahörarne voro talrika och intresserade. Montauban hade blifvit. tillflyktsorten för många hugenottiska familjer, som eljest ingenstädes kunde få ntöfvå sin tro utan ständiga faror, och största delen af dessa var fruntimmer, hustrur till officerare och soldater i La Noues armå, eller enkor, som fruktade att deras barn skulle tagas ifrån dem af katolska slägtingar, för att uppfostras, eller ock åldriga damer som längtade efter fred, sedan de förlorat mänver och söner i borgerliga krigen. De bodde tätt sammanpackade i stadens underligt benämnda afdelningar och underafdelningar — gasehes och vertiers kallades de — i de höga husen med många våningar; vandrade omkring på gatorna i allvarsamma drägter, styfva hattar, krusade halskragar och vidlyftiga solfjädrar, bildade ett samhälle för sig sjelft, tätt sammanslutet, punktligt och värdigt, strängt andliigt men strängt granskande och -på det hela så olika landsmän och trosbröder i Par ris, som om de tilkärt ett annat folkslag, Och de surmuloaste och strängaste af dem alla, voro de som bott allra längst söderut och personligen känt minst af faror och förskräckelse, E Dans var en oerhörd sak; kort och tärningar voro förbjudna; Murats psalmer voro den enda musik som hördes; svart och grått de enda färger någon fick bära, Några år senare hände sig också att hustrun till en af Henriks af Navarra utmärktaste statsmän