Aftonbladet – 1 november 1869, sida 3

och fransmannen, om han också icke gifvit några munklöften, känner sig så bunden. som om han gjort det. Han är en hederlig gosse, som tänker på sina böcker, och icke på fruntimmer och sådant skräp. Och gil mig nu en kyss, Lucy, barn, så skall du få studera Jam satis eller hvilket annat Jam du vill, utan att få några bannor derför. Lucy började nu, när striden var slut, råta så bittert, att hon blott med en stum atbörd kunde bedja om tillåtelse att aflägsna sig, och skyndade bort. Lady Thistlewood, som framför allt annat fruktade att hennes make skulle anse henne skarp emot styfbarnen, började beskrifva huru utomordentligt sagtmodiga de förebråelser varit, som framkallat en sådan flod af tårar. Sir Marmaduke var glad när slutligen natten fällde sin slöja öfver detta ämne, som plågade honom på en tid, då han kände sig mindre i stånd än vanligt att uthärda förtret, TY han längtade storligen efter sin enda son. Ynglingarne hade nu varit borta i tic månader, bref hade icke afhörts på öfver tre, och då skulle de just lemna Paris för att uppsöka barnet. Sir Francis Walsingham, som återvändt hem strax efter Kar IX:s död, visste ingenting om dem, och stor oro öfver dem började intaga alla: sinnen, förnämligast sir Marmadukes. Philip, som alltid från det han kunde gå, följ sin fader öfverallt, saknades vid hvarje be sök i stallet eller hundgården; hans glade stämma, som brukade genljuda i slottet, och hans muntra hvissling — att icke längre höra detta, var en saknad, som föll blytung öfver sir Marmadukes hjerta, då han i soluppgången pådrog sina stora stöflor och den duggiga sommarmorgonen gick ut följ att ee efter hvilka af aus kornfält, som voro mogna för lian. Under mer än fjortor