Aftonbladet – 30 oktober 1869, sida 3

r ringens yttre form hålles i bakgrunden, så som sekundär? Härmed är visserligen n sagdt, att de republikanska sympatiern s svalnat, eller att kejsar Napoleon III:s re t, gering skulle varit egnad att stärka det mo t narkiska styrelsesättets kredit; men frans: 1 männen ha börjat lära, att ej för namne glömma saken, att ej tro sig hafva allt vunhl nit med en republikansk, allt förlorat med elen monarkisk statshvälfning. Det andra a kejsardömet har varit dem en hästkur, om -l vi få om så höga ting begagna ett så lågt ilord. De ha insett, att fribeten under repua I bliken var föga annat än en varietet af tvånslget under kejsardömet, hvilket upprättats rjoch upprätthållits med — republikens egna tlinstitutioner. Denna sanning börjar nu mer s och mer vinna erkännande, och derför talas det ej blott bland de moderat-liberale af Prevost-Paradols skola, utan bland de republikanske demokraterna blott om grundliga reformer nedifrån uppåt genom hela sambällsbyggnaden, medan man lemnar derhän, huru dess couronnement må kallas. Denna tänkesättens förändring är heltivisst li stark fart, om ock ännu icke fullständig. . Men i samma mån den fortgår, lägges ock ij den fasta grundvalen för det Nya Frankrike, hvartill Prevost-Paradol i sitt arbete lemnat en grundritning. Såväl genom den uniI versella betydelsen af de politiska frågor, hvilka här behandlas, som i följd af den Istora inflytelse, ett verkligt fritt samhällsI skick i Frankrike skulle utöfva på hela vår I I verldsdel och dess odling, eger Prevost-PaI radoPs bok ett nästan lika stort intresse för loss som för hans egna landsmän. Det gläII der oss derför, att den utkommit i en svensk I öfversättning, hvilken vi tillönska många läsare, om vi än måste anmärka, att den ej på långt vär upphunnit egentligheten, lättI heten och elegansen i originalets stil. Skandinaver och araber. Saga från vikingatågen, berättad av Bias. (Stockholm, Sigfrid Flodins förlag.) Genom sina föregående arbeten MagdeIburgs hämnare Odavalsky m. fl. har Bias ådagalagt en ganska betydande talang för den historiska novellen och skizzen. Denna talang förnekar sig icke heller här; men det visar sig onekligen att han har lättare att sätta sig in uti 1600-talets än i den nordiska torntidens lif, anda och förhållanden. Den nu utgifna berättelsen kallar sig saga från vikingatågen och skildrar, hurt en un viking från kusten af Södertörn ger sig ut på härnadståg till Spanien och hjelper en från skeppsbrott vid svenska kusten räddad morisk prins att återöfra sin faders tron och från Sevilla fördrifva en väldig usurpator. Benämningen saga förtjenar berättelsen endast genom det vidunderliga och otroliga som den innehåller, isynnerhet i afseende på en handfull nordiska kämpars bedrifter emot stora väl öfvade och törträffligt rustade moriska härar; men den gamla, enkla, naiva och trovärdiga sagostilen saknas helt och hållet. För att kunna skrifva i fornnordisk ton och anda fordras någonting mera än att studera Holmbergs Nordbon under hednatiden och ögna igenom en öfversättning af en och annan isländsk saga; det fordras att ha i någon mån införlifvat sig med den fornnordiska litteraturen. Berättelsen är full med modern Bentimentalitet och moderna föreställningar. Författaren är mycket angelägen att i afseende på detaljer utveckla en hel fornnordisk apparat, men begår dervid, ofta anakronismer. Så låter han vikingarnes.drakskepp vara starkare och väldigare än den största af nutidens fregatter; man finner en landstigen skara af vikingar manövrera efter putidens taktik med jägarkedjor, understöd, bufvudstyrka och tross; en morisk armå uppträder .på 800-talet på slagtältet under full sjäoitschartousiks 0. 5. V, Den lilla boken kan emellertid af den allmänhet, som icke har stora anspråk på det ur arkäologisk synpunkt riktiga, läsas med nöje. Märkligast är denna bok derföre, att den, så vidt vi veta, är den första, i hvilken man fullständigt sökt tillämpa de grundsatser för svensk rättskrifnipg, som ur den skandivaviska tillpärmelsens synpunkt uppställdes af den nordiska språkkongressen sistlidne sommar. Såsom ett prof kan det vara intressant nog att se, isypnerhet om det vore fullt konseqvent genomfördt, hvilket dock icke helt och hållet är fallet, något som heller icke är så lätt vid ett första försök. Man finner emellertid lätt af detta försök bekräftelse derpä, att om man vill verka något för reformer i denna riktning, så får man låta det gå så småningom och taga en i sender, för att när man hunnit vänja sig sjelf och allmänheten dervid, börja med en ny. Alltför mycket Kp en gäng verkar endast afskräckande, Specielt skulle vi viljal: rn att vi anse det nödigt, att de, som ill äfventyrs vilja försöka genomföra den reform, som afser att beteckna v-ljudet medl. v der det förut betecknats med, .f eller fv, böra: fördela denna reform i två stådier, så att). man på det första stadiet gör ett undantag: för ordet af; Man kan lätt öfvertyga sig vid bläddråndet i den bok vi här anmäla, att det finnes ingenting i alla de föreslagna förändringarne, som så stöter ögat, som att se denna ständiet och jemnt förekommande partikel, skrifven sv: man stötes deraf redan på titelbladet och sedermera mångfaldiga ganger på hvarje sida, Hade nu t. ex. ett undantag YVarit gjordt för detta ord, så skulle utan tvifvel statningssättet i boken. icke ens varit hälften så-främmande och stötande för ögat som det nu är, och ganska mången läsare skulle ganska lätt ha halkat öfver förändringarne, utan att fästa sig synnerligt vid dem. Någon anledning till brådska med förändringen af detta ords stafning förefinnes för öfrigt alls icke, då danskar och norrmän just göra ett undantag för detta ord