Aftonbladet – 28 oktober 1869, sida 3

i, TICH atlvlaga al en greimg, I nans laderuesrlands historia berömd familj, valdes till-reoi presentant i underhuset för köpingen Stock.. bridge. I tre års tid var Han blott en stun åhörare; men när han första gången lossade a!sin tungas band för att bekämpa Humes förslag att upphäfva statskyrkan, öfverraskades underhuset af den icke anade kraft, som i tysthet hade utvecklat sig. Redan i detta första tal uppenbarade sig samma mod, samma rättframhet, fyndighet och skärpa, som längre fram gjorde honom till en fruktad motståndare. Ånnu slöt sig den unge Stanley, sin ärfda öfvertygelse trogen, till whigpartiet. Canning och Goderich uppskattade hans ovanliga krait, och han fick ingå i kabinettet som understatssekreterare för kolonialdepar)tementet. Under lord Greys administration löfvertog han statssekreterareplatsen för Irland, hvilken då var ett vigtigare embete än till och med nu. Under dessa år inträffar den fruktbaraste verksamheten i hela hans lif. Från honom utgingo de första åtgärJderna att mildra den börda, hvarmed den Istatskyrkliga tionden belastade det irländska I folket, från honom förminskningen af erkeJbiskopsoch biskopsembetenas antal (de förra Inedsattes från 4 till 2 och de senare från 18 Ttill 8); honom har man äfven att tacka för det i Irland införda, välsignelsebringande I skolväsendet, hvilket ännu är en nageliögat på ultramontanerna. Denna verksamhet afbröts eller, rättare sagdt, åtföljdes af deltagandet i ea annan uppgift af stor betydelse, som regeringen hade att lösa; det gällde att I försvara 1832 års valreform mot de envisa motståndarne mot allt nytt, men på samma gång att afvärja anfallen från den motsatta sidan, att bekämpa den store irländska agitatorn OConnel med hans egna vapen. Och detta förmådde ibland whigs nästan endast den oförfärade Stanley. År 18383 utbytte han de irländska angelägenheterna mot ministeren för kolonierna, och på denna plats tillföll honom den alnndsvärda lotten, hvilken ensam skulle ha varit tillräcklig att göra hans namn odödligt: att genomdritva den lag, hvarigenom England afskaffat slafveriet i sina vestindiska kolonier och på ön Mauritius, Tyvärr afbröts samma år den unge statsmannens mest välsignelserika och ärofulla verksamhet derigenom, att han var af olika åsigt med sin premierminister Melbourne rörande den s. k. appropriationsklausulen, hvarigenom den irländska statskyrkans inkomster skulle förminskas till förmån för andra ändamål, och småningom lät han draga sig öfver från det liberala till det Konservativa partiet. Tillsammans med lord Riron, hertigen af Richmond och sir James Graham utträdde Stanley ur regeringen. Några är förflöto väl innan han kunde förmå sig att lyssna till sina fordna motståndares lockelUa såsom tory. Sir Robert Peel, som då ännu ringa mån bidragit till Melbournes störtande, åter kolonialministeren. Han fann sig dock ej rätt väl i denna nya ställning. Den berömde premierministerns storhet fördunklade Stanle mer, än hans ärelystnad kunde fördraga, oc den politiska omsadling, som Peel började göra, ingaf honom misstroende. Han hade lemnat whigs för att med tories kämpa för de gamla förhållandenas fortvaro; af hans hårdnackade natur var det för mycket begärdt, att han, för att göra andra till viljes, skulle vända om på halfva vägen. Besegrad i ett underhusval för norra Lancashire, inkallades baron Stanley of Bickerstaffe (en bihangstitel för den grefliga familjen Derby) iöfverhuset, och icke långt derefter skiljde han sig från sir Robert Peel, hvars djupa blick skönjde de faror, fäderneslandet på denna svåra tid gick till mötes. Peel, som slutligen kastade de länge försvarade spanmålslagarne öfverbord och räddade det efter bröd ropande folket från de inskränkte jordegarnes egennytta, svingade sig upp till en höjd, som fa britiska statsmän uppnått; Stanley deremot insnärjde sin fot i de konservativa partiintressenas krypande slingerväxter och stannade vid marken. Protektionisterna och junkrarne lyckönskade sig naturligtvis till att ha en sådan medkämpe, hvilken i öfverhuset var för dem hvad George Bentinck och Disraeli voro i underhuset; och lord Stanley hade åtminstone den trösten, att vara ett partis erkände chef. Säsom sådan stäldes han år 1852 af drottningen i spetsen för regeringen, sedan lord John Russell, besegrad i fråga om lagen om kyrkans inkomster och öfvergifven af lord Palmerston, inlemnat sin afskedsansökan. Endast få män af någon betydenhet funnos, hvilka voro benägna att med honom ingå i ministeren. Dennas svag-s het visade sig snart, då den måste ötverifva sitt skyddstullsprogram; och efter tio månaders tillvaro strandade den på den endap eftergift, den ville göra sitt stöd i Jandet, ls junkerpartiet. Finansministern Disraeli vågade vid inkomstskattens nya. fördelning ;ynna jordegendomen; men underhuset för-o kastade med 305 röster mot 286 hans förslag, och ministeren, Derby-Disraeli hade spelat ut sin roll, Åter vände drottningen sig till Derby, sedan Roebucks förslag att anställa en undersökning om den engelska krigföringen och armeförplägningen på Krim, störtat koalitionsministeren. Denna gång misslyckades dock för lord Derby — denna titel ärfde lord Stanley år 1851 efter sin far —In försöket att bilda ett kabinett, och först tre år senare, då lord Palmerstons regering 1858 dukade under genom lagen om flyktingars utlemnande, fick han åter statsrodret i sina händer. De gamle tories tid hade dock så småniogom försvunnit. Motvilligt måste lord! Derby gå in på valrättens utsträckning. Måhända var han inom sig beleten prver, att den af honpm ptarbetade lagen afslogs, ehuru den drog honom med sig i fallet, Hans regering hade dessutom blifvit misshaglig, derför att hon lutade åt Österrike under det. ser, men slutligen uppträdde han oförstäldt var konservativ, erbjöd affällingen, som i icke, fn fegt ägt 2 EN NT KD fr (färg Jr OT NR KR kd BR ND FÅ BAPETA 4 D 5 italienska kriget och hade tförslösat mycketk amet nn NN NTA fHvad den saken angåra mumlade Philip. icke så litet skamflat och litet förnärmad tillika, så vet du väl att jag sätter vår protortanticska -trn car hänt intt in mv ot. omo illa: