Aftonbladet – 22 oktober 1869, sida 2

STOCKHOLM den 22 Oktober. Embetsmyndigheter äro i allmänhet strängt konservativa i allt, som rörer deras egen och dem underlydande institutioners verksamhet. Skälen dertill lära väl i allmänhet vara dels maklighet, dels kortsynthet. Det är naturligtvis lugnare och beqvämare att låta allting gå i en gång innötta hjulspår, att tröget följa häfdvunna vanor, än att gripa sig an med nyheter, som fordra forskningar, eftertanke och kombinationsförmåga att förbereda, ett ansträngt arbete och stor vaksamhet att genomföra samt slutligen den karaktersfasthet och kraft, som förmår öfverviana obenägenheten mot det nya inom hela raden af underordnade, hos hvilka vanligen uppenbara sig enahanda konservativa tendenser. Det är för ötrigt ingalunda sällsynt, att personer, som vant sig att länge se en angelägenhet på ett visst sätt handläggas, småniogom arbetat sig på fullt allvar in i den föreställningen, att det omöjligen kan gå annorlunda till, och att allt skulle gå på tok om man afveke från det förfaringssätt, med hvilket de gjort sig förtrogna och i kännedomen hvarom de se sin egen vigt och betydenhet. Men om man sålunda mycket ofta har anledning att, från embetsmyndigheters sida, beklaga ett envist fasthållande vid slentrianen, ett ihärdigt motstånd mot tidsenliga förändringar, så är det så mycket angenämare då man finner någon myndighet, som visar sig med öppen blick för tidsförhållandena besitta vilja och förmåga att taga initiativet till och Kraftigt genomföra omfattande reformer på det åt densamma anvisade verksamhetsfält. Vi tro oss icke begå någon orättvisa mot andra embetsmyndigheter i vårt land, om vi uttala den åsigt, att under senare. år poststyrelsen varit den bland våra förvaltningsmyndigheter, hvilka i här antydda hänseende utvecklat den största och mest fruktbringande verksamhet. Redan hos den senast afgångne generalpostdirektören, frih. Staöl von Holstein, står landet i förbindelse för en mängd vigtiga förbättringar i postväsendet, och den nuvarande innehafvaren af detta embete har rastlöst fortsatt det utvecklingsarbete, som började vinna god fart synnerligen från den tid, då genom hans anställning såsom sekreterare hos poststyrelsen, frih. Staöl von Holstein fick till biträde vid sina reformsträfvanden en man, som icke framdrog svårigheter och betänkligheter vid hvarje ifrågasatt förändring, utan i stället villigt hjelpte till att undanrödja och besegra dem. dessa dagar har man erfarit; att generalpoststyrelsen till regeringen inkommit med förslag till ny poststadga. Några hufvudpunkter af de uti detta förslag ifrågasatta förändringar i nu gällande bestämmelser rörande postväsendet hafva redan varit i tidningarne omförmälda, men vi tro att allmänheten icke ogerna skall mottaga några närmare meddelanden i detta hänseende, hvilka vi, efter tagen kännedom om förslaget och den förträffliga motivering hvaraf det åtföljes, se oss i tilltälle att meddela. Till en början tillåta vi oss uttala den synnerliga tillfredsställelse, med hvilken vi funnit, att poststyrelsen, vid utarbetandet af sitt förslag till poststadga, icke inskränkt sig till det redan i och för sig vigtiga och angelägna arbetet att sammanföra och ckodifiera den massa bestämmelser, rörande postväsendet, hvilka blifvit tid efter annan meddelade, utan att styrelsen jemväl velat begagna detta tillfälle för att få genoraföra några vigtiga och genomgripande förändringar i afseende å postväsendet, ämnade att afhjelpa väsentliga brister, som ännu vidlåda detsamma. De båda hufvudpunkterna istyrelsens förslag äro utan tvifvel de, som afse, den ena, upphörandet till väsentligaste delen aj all sportelaflöning för postförvaltarne, och, den andra, införandet af frankeringsfrihet äfven för försändelser mellan inrikes orter. Den förstnämda reformen innefattar en tilllämpning inom denna gren at statsförvaltningen af en grundsats, som redan på en mängd andra områden blifvit genomförd, och som det måste vara önskvärdt att få så allmänt som möjligt tillämpad. Särskildt med afseende å postförvaltarne tala flere vigtiga skäl för en sådan reform och styrelsen ådagalägger på ett öfvertygande sätt, att sportelaflöningen för faen är i mer än ett afseende menig för posttjenstens behöriga bestridande. Då dertill kommer att Riksdagen redan, i en förlidet år. till regeringen aflåten skrifvelse, uttalat den åsigt, att SERA för postpersonalen borde upphöra, synes all anledning vara förhanden, att denna del af förslaget skall vinna framgång. Den af poststyrelsen i sammanhang med sportelväsendets afskaffande föreslagna nya aflöningsstat upptager en genom reformen föranledd tillökning i utgifter af 270,000 rdr; men då genom det förändrade löningssättet komme att till postkassan ingå åtskilliga nu af postförvaltarne uppburna afgifter, samt å andra sidan besparades den redan nu till omkring 40,000 rdr uppgående ersättning för minskade sportelinkomster, hvilken blifvit åtskilliga postförvaltare tillerkänd, så skulle för förändringens genomförande i sjelfva verket endast drag ett tillskott af postmedlen af 45,000 rdr. Frankeringsfrihetens införande — den andra hufvudpunkten i förslaget — torde möjligen komma att möta åtskilliga inkast, synnerligast ur bokföringens och kontrollens synpunkt; men oss vill det synas, som om generalpoststvrelsen så öfvertvoande ådagalagdt