Aftonbladet – 22 oktober 1869, sida 2

Med anledning af dr Sohlmans afträdande från hufvudredaktörsbefattningen inom denna tidning yttrar det danska Feedrelandet, efter en sammanfattning af den artikel, hvari hr Sohlman tillkännagaf sin afgång: aDet finns för oss ingen anledning att uppehålla oss vid de särskilda punkterna i denna öfversigt eller att kritiskt undersöka Aftonbladets behandling af dem, men på den fråga, hvilken dr Sohlman sjelf blott har besvarat med stor blygsamhet, huru stor andel han såsom nämnde tidnings ledare har tagit i dessa saker och huru stor förtjenst han har af de vunna framstegen, a den skola vi tillåta oss afgifva ett fullständigare svar. Det mäste således sägas just nu, då han drager sig tillbaka från det offentliga lifvet, att det var han personligen, som år 1860 satte i gång agitationen för det största af de framsteg, Sverge på de senaste 12 åren gjort, representationsreformen, och att det biott var en simpel rättvisa, men ingalunda ett tillräckligt erkännande, då vid en af de glada sammankomsterna i Stockholm i anledning af denna seger hans namn blef nämndt och hedradt. Vidare bör erinras om, att det var han, som först genom ett föredrag: i Nationalföreningen ledde svenskarnes uppmärksamhet på våra folkhögskolor och gaf anledning till, att det här gifna exemplet följdes, likasom han också fran första stund har varit en af skarpskytterörelsens verksammaste, mest uppoffrande ledare; i denna egenskap var han ju för några veckor sedan föremål för de danska skyttarnes hyllning. Men största erkännandet förtjenar han dock för sin fasta och säkra hållning både i den norska och i den danska saken. En af hans ärade motståndare, hvilken för öfrigt betygar honom sin fulla högaktning, nemligen Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning, låter honom höra, att han i dessa frågor led nederlag. Ja, det är sannt; men det är stundom en -större ära för en publicist att lida nederlag än att segra, att ha stått emot strömmen än att ha följt med den; ty det är ingalunda alltid som majoriteten af ett folk har rätt, derföre att den är mäktigare än minoriteten. Den dag skall nog komma, då det svenska folket skall inse, att icke majoriteten, utan han hade rätt, då han afrådde från att drifva en sak till sin spets, hvilken skulle såra norrmännens sjelfständighetskänsla, utan att ha ringaste verkligt intresse för Sverge och svenskarne, och då han påstod, att den svensk-norska regeringen hade gått för långt i sina underhandlingar med Danmark om ett försvarsförbund för att med ära kunna draga sig tillbaka, då Danmark oväntadt blef stadt i fara. Just i dessa två frågor, i hvilka han var iafgjord minoritet, men oförskräckt uttalade och fortfor att försvara sin mening, ehuru den misshagade många och ådrog honom häftiga anfall och förhatliga beskyllningar, just i dem har han visat sig vara en helgjuten karakter och ha både blick och känsla för den nordiska enhetssaken, hvilken för honom aldrig varit medel, utan det största och dyrbaraste afalla politiska ändamål. Detta har han också ådagalagt genom att stifta den nordiska nationalföreningen och egna henne mycket af sin tid och sina krafter. Tyvärr kunde Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning äfven kalla detta ett nederlag, ty hon har icke funnit den anslutning, som han hade kunnat vänta, och fråga kan vara, om hon icke skall råka i förfall, ifall han drager sig tillbaka äfven från henne. Han har i denna sak varit ett stycke framför de fleste af sina landsmän, men desse komma nog en gång efter, och de;skola då med oss räkna honom till förtjenst hvad han stridt och lidit, derföre att hans publik icke höll jemna steg med honom. Hvad Sohlman