Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 3

vägen, skall jag berätta dig en liten emigrantlistoria. . En gammal mormor, en präktig gammallags gumma trån en af de socknar vi i dag basserat, hade en gift son, hvilken jemte fanilj beslutit att emigrera till Amerika. Förväfves inlade mormor sina små protester mot onens äfventyrliga beslut — denne var orubbig i sin föresats. Både mannen och hans wustru använde alla möjliga medel för att örmå den gamla modren att följa med, men summan hade hört sägas att det var så ångt till Amerika och hade derför sina beänkligheter, menande att hemma vore ändå bäst o. 8 v. Sonen, som icke ville lemna len åldriga modren utan huld och skydd af anhöriga, lyckades till slut inbilla gumman att det alldeles icke var så långt till Amerika som lögnaktiga menniskor utspridt, utan att det tvärtom skulle gå som en dans att komma dit, hvarför den gamla slutligen lofvade: att följa med, hellre än att antagligen för alltid skiljas vid dem som hon hade närmast på jorden. Och så såldes löst och fast och hela familjen begaf sig till Hudiksvall, för att derifrån på ångbåt gå till Stockholm. Men gumman i sin enfald hade inbillat sig att Hudiksångaren skulle gå direkte till Amerika. Hur låvgt det var dit derom var mormor, som vi förut veta, visserligen lika slug; dock trodde hon att hafvet icke skulle kunna vara så synnerligen stort och resan följaktligen snart öfverstökad. Sonen bade ju dessutom sagt henne att allt skulle gå som en dans, blott man väl kommit ombord i Hudiksvall. När derföre ångaren kommit till Kråksundet, 4 mil från Hudik, började gumman tycka att det drog väl långt ut på tiden, hvarför hon vände sig till styrmannen med denna barnsligt naiva fråga: Dä ska fäll inte vara så långt fram nu, kan jag tro? Hvart? svarade styrmannen leende. Till Amerika, vet jag! Stackars mormor! Hade du kunnat beräkna resans verkliga längd och besvärligheter, så hade du möjligen aldrig följt med! Dock — blodet är tjockare än vattnet, och ett älskande moderbjerta skyr inga uppoffringar, inga törsakelser. Skulle du också dö der borta på stora oceanen, långt bort från den vigda jord, der dina förfäders stoft hvilar, så har du dock den glädjen att i din dödsstund se dina kära omkring dig! Och hvad gör det dig sedan, om man sänker ditt stoft i det kalla omätliga djupet? Nu äro vi framme i Hudiksvall. Vi taga in på stadens förträffliga gästgif. varegärd, eftersom jag på förhand vet, at vi komma att må förträffligt der. Nästa bre skrifva vi i morgon. Gubben Noach.