Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 3

Stockholm den 195 Uktober 1609. ua Carl Palmstedt. — dil ne ne . sul Vandringar i Helsingland. 7 (Skildrade i bref till Aftonbladet.) de XI. Efter en mils vandring från Enånger, stå i nu framme vid Lugnet, gästgifvargården Njatångers socken. Här inskjuter en vacer hafsfjärd, på hvars redd flere fartyg ligga l inder lastning af trävaror. Denna lilla, verk-rå igt täcka tafla är dock icke mäktig nog att te väfva den dysterhet, i förening med en viss UD kräpighet, i naturen, som här öfverallt rå-et der. Inga vackra insjöar, ingen reslig-foruri kog, intet berg af betydenhet, inga susande öfdungar, inga större, sammanhängande, odY2 ade fält, inga välbygda byar! Kyrkan, beha ägen strax invid landsvägen, är mycket gammal, mycket liten och mycket ful. — Ack, ym vi redan vore uppei den egentliga bergsde bygden! Der skola vi få se på annat! Men vi komma väl dit också, om vi blott ge oss till tåls. En halt mil längre norrut, alldeles invidYl landsvägen, ligger Iggesunds jernbruk. Afven här är det fult, ohjelpligt fult. Detta jernverk, äfvensom det längre upp vid sjöarne Lilla och Stora Nian täckt belägna Nianforss, likaledes jernbruk, har nyligen genom köp öfvergått från brukspatron Michaelson till Strömbackaverkens egare, P. A. Tamms 50 arfvingar. Dessa bruk äro, isynnerhet Iggesund, af betydelse, såsom egande betydliga jaqe skogar och mycken jord. De nya egarnelyi lära umgås med planen att kanalisera det vattenurag, som, börjande i Forssa socken, Is, drifver Iggesurd och derefter strax nedanför vi bruket i hafvet utrarler, för att på dettallä :ksvalls jernväg,fo sätt, och oberoende af Huoixsvalls. komma i förbirdelse med sina. öfriga a verk 2 och inrättningar vid Dellarne. Skulle aennalg plan realiseras; så kommer utan tvifvel Hu-,y. diksvalls jernväg att lida en kännbar minskI st ning i inkomster, enär ej allenast all den Iso jerumalm och andra effekter som hittills påld denna väg forslats upp till Forssa — der kaP nalen till Dellarne vidtager — utan jemvälls Strömbackaverkens betydliga tillverkningar je af jern och plankor m.m. då skulle komma l de att följa Forssavattnet fram till Iggesundsse bruk, nedanför hvilket hafvet är beläget. Nn Något definitift beslut om detta kanalarbeh tes utförande lärer emellertid ännu icke vara la) fattadt. Laxoch sikfisket vid Iggesund har fordom varit af betydenhet, men har på senare tider märkbart altagit. Efter ytterligare en half mils marsch anända vi till den s. k. Dellå qvarn, hörande till Iggesunds bruk. Detta stora qvarnverk drifves af en annan gren af Forssavattnet, hvilken gren härifrån genomlöper Idnors socken och sedermera utfaller ik udiksvallsfjärden. Detta vattendrag, Dellångersån kalladt, bar vid sitt utloppi hafvet ett ypperligt lax, sikoch idfiske, ehuru numera icke så gifvande som fordom. , En färd efter Dellångersån upp till Forssa kyrka, är en af de angevämaste man kan företaga sig i denna del af provinsen. Här och der bildar vattendraget sjöar med täcka små holmar. Stränderna äro klädda med lummig löfskog, och längre upp mot Forssa Kyrksjö utbreder sig en herrlig, odlad bygd. Detta vatten erbjuder årligen en synnerligt god andungsjagt, och den 11 Juli afvaktas derföre med otålighet 2f ortens jägare. Sedan vi nu lyckligt och väl passerat bron öfver åa, som det så bredt heter på helsingedialekten, äro vi inne i Idnors socken, den både till antalet inbyggare och areal minstaste socknen i Helsingiand. Socknen räknar ej 1000 personer och arealen är blott 10,370 tunland, då deremot Helsinglands största socken, Ljusdal, har en areal af öfver 393.000 tuniand. Invånarne försörja sig med ljordbruk och fiske i hafssjön, och äro i allmänhet särdeles välbergade, men utmärka sig för ett styft och otillgängligt lynne i förening med en viss benägenhet för vingleri. Ännu en fjerdingsväg och vi stå på höjden af Wibobacke, hvarifrån en vidsträckt utsigt erbjuder sig öfver den vackra Hudiksvallsfjärden och den lilla, nätta sjöoch stapelstaden Hudiksvall, hvars torn och spiror, — två till antalet — glimma som guld i den herrliga aftonbelysningen. Längre bort synes den högt belägna Rogsta kyrka, omgifven af mörka skogoch bergmassor. — Till höger synes Idnors lilla, oansenliga kyrka, inbäddad i mer leende partier af löfskog, ullar, åkrar och ängar — en liten riktigt näpen tafla. — Den der stora ångaren, som just nu lägger ut på fjärden, kan icke gerna vara någon annan än Chapman, och kamraten, som han möter, är ångaren Hudiksvall, som nu kommer från Stockholm med mjöl och bränvin i lastrummet, blommor och frukt i aktersalongen och sparris och hummer för-ut. I sammanhang härmed vågar jag i djupaste förtroende omtala, att de dagar Hudiksvall avländer till staden med samma namn, vill husmanskosten der hemma icke riktigt smaka herrarne. De ila derföre under allehanda små oskyldiga förevändningar till ångbåten, der de smörja sig med sparris och hummer, Carlshamnslax och stekt kyckling. Men innan de gå hem, glömlma de icke att af menniskan i aktern köpa Ilen vacker blomma, som försonar allt vid återinträdet i den husliga härden. Efter detta öfverflödiga afsprång från raka vägen, börja vi pu nedstigandet utför Wikbost I backarne. Här nedanför ligger en vacker, 1 j odlad bygd, ett stycke längre fram genomäll skuren af Hudiksvalls—Forssa jernväg, som Ilockså här skär allmänna landsvägen. Et 1I godståg — en lång rad af vagnar, lastade sa I med bjelkar och plank — ilar just nu fram de I mot staden. Usch hvad det går! r-) Nå, nå! Vi komma väl fram till staden, v Sd oLo2 fact vi endast begagna apostlahästar ei Le BSI FAI BI h d Nn PR