Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 2

Genom denna port inträdde Pare vanligen i slottet, och den bevakades af en skottsk bågskytt, som tydligen icke märkte något. Derpå gingo de upp för trappan, densamma utför hvilken Osbert släpat sin medvetslöse herre; och då på öfversta trappsteget han fick se det fönster der han stått och väntat dessa långa, förfärliga långa timmar och der han hört första slaget af ringningen stormklockan, blef hans andedrägt så kort och häftig att Pare nödvändigt ville att han skulle hvila sig här. Men han stammade: Icke här — icke här!, och då Pare såg att han förmådde gå, förde han honom, icke till den korridor, som ledde till konungens rum, ty derinne bodde i alltför många smärtsamma minnen, för att den stackars Karl numera kunde vistas der, utan de gingo i stället till den unga drottningens våning. Här knackade Pare på en liten dörr, så fullkomligt dold i panelningen, att blott det vanaste öga kunde upptäckt den utan noga undersökning. Den öppnades genast, och ett skrynkligt gammalt qvinnoansigte med lifliga, svarta ögon och ett visst moderligt uttryck öfver de vissnade dragen, visade sig. Eh! mäster Pare, sade hon, detta är då den unga herrn? På tro och heder, ser han icke ut, som om han knappast kunde stå upprätt! Kom in, kära herre, och hvila en stund i min kammare medan mäster Ambroise går och anmäler er hos konungen. Han är litet bättre i dag, det stackars barnet, och det skall glädja honom att träffa någon annan än sin vanliga omgifning. Berenger förstod att detta var Philippine, den gamla hugenottiska amman, som Karl IX mycket höll af och hos hvilken han fann sin bästa tröst. Berenger var glad att få sjunka ned på den stol som bjöds honom — den enda i hennes lilla, sparsamt möblerade